Jag gick in på Kvarnlyckans blogg och såg att hon refererat till mina inlägg om vänner och bekanta och kollegor och alla känslor som väller över mig dagligen...

Jag är ingen enkelt person att vara vän med - jag är ofta ganska bestämd och har vilja och förväntningar av stål. Och jag är barn av min tid - jag har terapiat mig igenom saker och ting i mitt liv.

Under den allra värsta perioden i mitt liv fanns två underbara personer vid min sida. Dels R och dels J. R stod ju brud i förra veckan och J var min tärna när jag gifte mig. Jag har dem väldigt nära mitt hjärta. Näst efter dem står N-E på tur. Äkta vänner som jag älskar och saknar tidvis då de har väldigt upptagna liv...

N-E frågade hur det var med de övriga i går. Hur mår J?
-Tja, jag vet inte, jag pratar så sällan med henne nu sa jag. Jag berättade om hur jag och hon grälat på varandra under perioden fram till vårt bröllop. Vi blev ovänner kring nyår förra året och det tog lång tid innan det repade sig. Den att hon valde bort R så komplett ur sitt liv med orden: "jag känner inte henne längre och hon känner inte mig" - det kändes så hårt och ledsamt och kanske tänker hon likadant om mig. Att vi är främlingar för varandra... Snart så är det verklighet.
Jag minns att jag tänkte att den dagen jag vill ringa henne och berätta att jag blivit utsedd till mamma till det underbaraste barnet i världen så vill jag ju veta att hon vill dela den glädjen med mig. Inte klicka bort mig på telefonen och SMSa och fråga om det var något viktigt jag ville...

Jag vet också hur hon tänker ibland - att det kan vara bättre för en själv att välja bort istället för att bli bortvald. Så jag kör på hennes metod nu. Jag väljer bort henne - för det kanske gör mindre ont.

N-E - min kloka vän sa, det kanske går över, det kanske ändrar sig, det kanske vänder...

Och jag kan önska mig det. Att det ska vända. Samtidigt träffar jag en av J's bästa vänner varje vecka. Hon försvarar J och säger att hon har så mycket att göra, så fullt upp...

Jo, det kan vara så. Jag har försvarat min fars dåliga beteende också i många många år. Han har haft fullt upp med att förstöra för sig själv under perioder då vi andra i hans familj skyddat hans beteende med att "han är så upptagen, har så mycket omkring sig, han har så fullt upp. För fullt upp för att ringa eller SMSa eller skicka ett mail? Han har fortfarande inte förstått att om han vill umgås med mig så får han bjuda till. Jag har inte ringt och bjudit ner mig själv på över 1 år...

Det skulle ju inte handla om mig så mycket den här gången. Men minnen kommer till liv, tankar bubblar upp och sårskorpor kliar och ömmar. 

Min allra bästa vän har jag hos mig nästan varje dag. Den som står mig absolut närmast i livet. Som ska finnas där länge länge och som alltid finns där och förlåter mina oförätter...
Han stöttar mig när jag är ledsen och han är glad för mig och han gläds med mig när jag är glad.
Jag är så lyckligt lottad som har en sån fin vän, älskade och make!

Ibland vill jag vara en förebild och faktiskt inte vara så dum och envis - om jag längtar efter någon så kan jag väl lika gärna låta den få veta det istället för att envist hävda att jag ringde sist, jag bjud in sist, jag hörde av mig sist...

Men ibland kanske den stora saknaden ska drabba den andre likväl? Att om personen undrar varför mötena uteblir, varför telefonen är tyst och mailkorgen tom...
Men tänk om den inte drabbar alls? Då fanns det väl inget att bygga den vänskapen på?

ok.

Men jag köper inte det. Man investerar i en relation vad man är beredd att förlora. Det har jag också lärt mig under terapi. När man känner att man gett allt men ändå inte får tillbaka. När man försökt ställa upp men inget får igen. När man ger en människa tusen chanser men alltid blir besviken. Då orkar man plötsligt inte mer.

Jag har mycket hellre få vänner som faktiskt hör av sig, tänker på mig i olika lägen, vill träffas spontant eller planerat eller som åtminstone kommer tillbaka med ett förslag på ny mötestid då man tvingas ställa in... Som jag kan lita på när det blåser orkan. Som tröstar när jag är ledsen och som orkar höra samma klagosång om och om igen.

Nu klagar jag inte ens längre. För det har ju inte haft någon effekt alls och jag har gett längre tyglar och jag har gett chanser att få till det...
Men det fungerar inte... Då kan jag inte ge mer.

Blev det rörigt och osammanhängande?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...