Till och från de senaste veckorna har jag haft perioder med deppighet. Dels har det berot på vädret. Vid taskigt väder blir allt sämre, tristare, jobbigare, långsammare, gråare...

Soliga dagar betyder lite mer på jobbet, gladade stämning, finare utsikt, roligare och ljusare...

Men som idag - klarblå himmel och hög fin luft, värme och slutar tidigt...
Ändå känner jag avgrundsdjup deppighet. Jag har suttit och tjostat högt och ljudligt hela eftermiddagen.
På hemvägen funderade jag på alla borden och alla måsten... Borde skrapa på huset - borde röra på mig, måste fortsätta med fönsterrenoveringen. Kanske tvätta lite. Vad ska vi äta till middag...

Det enda jag kände för att göra var att byta till bikini och lägga mig på gräset och läsa en bok...

Så jag gjorde faktiskt just det. Satte på mig röd bikini med vita prickar och hällde upp en stor kanna vatten och tog min nya bok och la mig platt på gräset. Så låg jag där och läste en god stund... Sen lyssnade jag på Underbara Claras sommarprogram i P1 som gick i dag men som jag missade...
En sak som faktiskt talade till mig var att hon talade direkt till Anders Borg - vår finansminister - och sa att det människor vill ha är inte mer pengar att konsumera mer med - utan mer tid - tid att vila i vardagen, lägga upp fötterna på kökssoffan och lyssna på radio, eller dricka kaffe med påtår och läsa HELA morgontidningen. Eller spendera mer tid med sina barn...

Och jag kände inte mig onödig som låg där på gräset och lyssnade på radio tills mannen kom hem - näe, tvärtom det kändes nödvändigt...

Sen kom min man hem och pussade lite på mig!

Sen gick vi in och städade lite - maken dammsög och dammade hela huset och jag stuvade om lite i klädkammare och i pysselhörnan så mina tapeter och tyger och pärlor inte syns så mycket! (whatever makes my husband happy!)
Sen lagade vi supergod middag och åt ute på trädäcket och njöt av den klarblå molnfria himlen och värmen och solen...

Mest är ju allt ok. Men de här daaaaaalarna börjar blir riktigt jobbiga. Inte ens vår shoppingtur till Ullared i går fick mig på särdeles bra humör för nån längre stund...

Chefen berättade om sina semesterplaner, han ska vara ledig 4 veckor om 3 veckor. Jag frågade om jag kan nå honom under semestern och han skrev att jag kan nån honom dygnet  runt...

Jag hoppas jag får anledning till det...

Kanske ska skaffa ett par sånna här som jobbskor?

Hon har gjort det igen - Kvarnlyckan - beskrivit längtan på ett fasligt bra sätt. Den där alldeles speciella längtan efter något man inte ens vet vad det är...

Den är så svår att förklara, att beskriva - jag vet ju inte ens själv vad jag längtar efter och väntar på. Ibland undrar jag om jag är helt igenom galen som faktiskt frivilligt tänker utsätta mig för det här med barn. Många i omgivningen vittnar ju om att det är väldigt jobbigt. Det är korta nätter, tidiga mornar, att inte få någon egen tid alls. Inte ens på toa. Att ständigt ha en liten person med - dygnet runt.

Den omställning det innebär är omedelbar och oåterkallelig. För evigt.

Det extremt svåra i att vänta. Hur gör man - när man egentligen inte vet vem man väntar på? Otåligheten är obeveklig. Frågorna blir fler och fler. Jag kom tillockmed på mig själv att inte basunera ut senaste nytt till nära och kära för då kommer fler frågor. Frågor jag inte kan svaren på och frågor jag själv ställer mig. Frågor som gnager på uthålligheten...

Det kommer komma perioder nu när våra säljare kommer åter från semester och ledighet och de kommer såklart vräka ur sig något om att jag är kvar här... Som om det är jag som påverkar det?!

Idag kom jag på mig själv att fundera över vilken sorts smörgåstårta jag ska göra för att fira på jobbet. jag har lovat en kollega att göra smörgåstårta då det blir BB nämligen...

Well... 20 veckor, 5 hela månader passerade vi den här veckan som gick...

För varje dag som går nu kommer vi ett steg närmare!