Jag har haft stora förhoppningar om den här sommaren. Att mitt lilla barn skulle bonda mer med sin pappa - maken fick ju inte vara föräldraledig något med honom. Och jodå, stundvis har det vart bättre. Det har jag kunnat se som knappt vart hemma något av barnens vakentid den här sommaren.
Det har vart mer spontanitet från Lillas sida och det har fungerat bättre hemma.
Men nu är vi hjälplöst tillbaka i vardagen. Jag jobbar typ varannan dag vilket är hjärndött och hopplöst för hela familjen.
Kompisen satte ord på det häromdagen; - det är så skönt att ha två lediga dagar ihop med barnen (hon är föräldraledig torsdag och fredag) för har en bara en dag är det hopplöst.
Och jag skriver under på det. Det tramsas till frukost, lunch och middag. Och det krisas och bråkas och gnälls och slåss. Jag kan efter frukost försöka sitta vid datorn lite och skriva en ansökan eller två men det går dåligt. Att föra ett jobbrelaterat telefonsamtal med en 4-åring och en 2-åring brevid är totalt jävla omöjligt! Om jag någon gång mer ska jobba deltid så måste det fan vara på mina villkor. Det går liksom inte att hatta så här som jag gjort den här sommaren. Den ständiga frågan är: -ÄR det förskola idag?

En annan bekant berättade att hon hade en vän som också hade två barn som var tätt i ålder och som satte hennes tålamod på spel dagarna i ända. Hon sa att de pratat om något som min vän inte tyckte var en så big deal och kanske var det också något som hennes vän skulle låtit passera obemärkt i ett annat läge. MEN eftersom bägaren var full sen innan fick minsta lilla grej bägaren att rinna över och jag höll med om detta. Just så är det för mig, för oss!

Vi är så genomtrötta och så utnötta och så matta på "dåligt uppförande" och "trots" och interna gräl i familjen så vi har så extremt korta stubiner och toleransnivå. Som tur är förhåller det sig så att våra barn är rätt bra på att uppföra sig i förskolan och tar ut allt hemma istället så vi slipper ju 'skämmas' när de är med andra vuxna än oss. Men hjälp vad det kan krisa ihop sig när vi är hemma alla fyra. 
Och som sagt, vi är utmattade och slutkörda så här efter semestertider... :-O

Ibland hör jag om familjer vars nära och kära "längtar" efter sina barnbarn och ber att få hänga med dem. Det har hittentills aldrig hänt mig. Och det är ibland något jag längtar efter. Att någon av mina släktingar ska ringa en fredag och fråga om de kan få hämta våra barn och ta med dem på något kul - utan oss. Det hade vart en fröjd... så de här stackars föräldrarna kan få vila lite... :-=

Vila får vi ju knappt ens på natten numer. I morse la jag mig på soffan runt 5. Då var det en knapp timme kvar av min natt och det låg en unge och buffades vid sidan om mig och en under mina ben...
Jag har vart uppe en gång innan på natten och lagt två små barn i sin egen säng och somnade intill dem. Vaknade nån timme senare och återvände till min egen säng och kvarten efter kom båda två upp till oss. Vi måste nog fatta beslut om att barnen sover i sin säng och de vuxna i sin säng snart. Trots att jag vet att de nog har ett stort behov av att vara nära oss på natten. Också. Tyvärr är det ju ingen av oss som sover sådär bra dock.

Well. Dagens klagosång avklarad... Längtar till hösten då vi har en resa inbokad - bara jag och maken. Till en storstad. Mormor får vakta illbattingarna i flera dar. Vi får vila och äta i fred och bara rå om varandra. Sa jag att jag längtar?