litenlangtan

Inlägg publicerade under kategorin Resan

Av litenlangtan - 25 oktober 2012 07:50

Historien om hur mitt barn kom till mig är lång och snårig. Det har gjort ont - och självklart är det en resa och en längtan som aldrig kan glömmas bort eller förminskas. Men den var tvunget till att gås igenom - genomlevas. Jag läste det någonstans - tror det var hos Maja, de starkaste får vänta längst.

Nu är det alldeles snart ett år sen vi blev en komplett familj. En mamma, en pappa och ett barn. Att det blev ett så litet barn är oss en gåva, så oväntat, så häftigt! Att vi fått vara med om denna lilla persons stora stora utvecklingssteg. Nästa skutt kommer bli att han börjar tala på allvar... Igår härmade han flera nya ord. Han sätter dem inte perfekt men det är på gång - starkt!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker väldigt mycket på vår första tid tillsammans just nu. Minnena kommer ikapp, många vi känner firar fådelsedagar nu också och det är så magiskt att minnas tillbaka.
Jag var inte direkt nervös den där morgonen. Jag hade sovit dåligt, för jag var uppspelt, förväntansfull och lite pirrig. Jag visste ju ganska bra vad som skulle till att hända - fram till det ögonblick då vi fick varandra. Efter det kan ju ingen förutsäga hur just vårt möte skulle bli, hur dagen skulle förlöpa, hur den första natten skulle bli...

Då är det skönt att ha bilder att minnas genom. Jag skrev också en dagbok i pappersform som jag bläddrar i nån gång varje månad när jag fyller på med lite nytt som hänt.
Vi berättar ju också historien för honom; om hur just han kom till oss...


Idag har jag också beställt ett litet ringbundet album med bilder och egna texter som gör att vi tillsammans kan läsa och berätta och titta på bilder om hur den tiden var! Jag har länge tänkt att jag ville sätta ihop bilder och texter till en slags bok om hur just vår familj bildades.
För säkerhets skull gjorde jag två exemplar - ett att älska och läsa och bläddra i - och ett att spara till senare i livet...

ANNONS
Av litenlangtan - 23 december 2011 19:48

... gråtit så av glädje när vi efter 40 minuters stressfylld språngmarch mellan gaterna fått komma med vårt anslutande plan - ca 20 minuter försenade fick vi stiga ombord och slutligen landa på Landvetter! Fika, julmust, blommor och familjen - borta bra men hemma bäst. Jag önskar er en god jul - jag är oändligt glad att vara hemma och få möjlighet att fira jul med min familj!

ANNONS
Av litenlangtan - 16 december 2011 21:04

Domstolen har idag avgjort att sonen är vår på riktigt, så nu andas vi lite lättare och det ser ut som vi kan komma hem som planerat...


Ville bara skriva det.

Av litenlangtan - 16 december 2011 15:58

Jamen så lämpligt... ett litet tjaffs så här på fredag morgon...


Kan ha vart för att maken väckte lillen...


Hoppas det går vägen det som ska gå vägen idag...


Nu måste jag underhålla lilleman...

Av litenlangtan - 11 december 2011 15:59

Någon sa att hemma väntar man på helgen - så att man är ledig. Här väntar man på veckan så att ens ärende kan komma framåt.


Helt omvänt med andra ord.


Idag är inte min bästa dag; mensvärken från helvettet och lite lätt hängighet. Med tanke på allt jävla skit man stoppar i sig är mensen dryg och smärtsam - stor skillnad mot när jag äter LCHF och har noll ont.


Kanske har jag sovit dåligt inatt också - svårt att bedöma ibland.


Vädret är okej, det är marknad idag och vi ska ge oss iväg om en liten stund då sonen fått nästa flaska. Han är också på ett litet annat humör idag...


För första gången erkänner jag faktiskt att jag längtar hem. Hem till vårt, hem till kvarteret, lugna stadsdelen, tystnaden, möjligheten att göra ingengting men ändå få saker gjort...
Det här med jul känns så fjärran och det är märkligt att det är den 3:e advent idag.


Tror jag måste upp inatt och maila med resebolaget för att se om det finns någon möjlighet att komma hem snabbare än på julafton. Vi tvingas nämligen släppa våra förbokade hembiljetter. Vårt ärende hinner inte bli klart tills dess. Ovissheten är ständig följeslagare...


Näe, nu får jag tar mig i kragen, mitt liv handlar ju inte om mig i första hand längre...

Barn · Resan
Av litenlangtan - 9 december 2011 17:41

En av de absolut tuffaste bitarna i längta-barn-svängen är ovissheten... Det börjar med ovissheten om det blir biologiska barn. Ovissheten om IVF verkligen funkar på en själv. Ovissheten ifall det ska ta sig eller inte...
Ovissheten om hur länge man måste vänta på att få skicka sina papper till det land man vill adoptera ifrån. Ovisshet om hur länge man måste vänta på barnbesked.


Nu har vi fått vårt barn. Vår underbara fina son - som gör att hjärtat klappar av lycka och värme när man ser på honom... När man hör hans små underfundiga nyfikna "uuuhh"-ljud när han vill något...


Ändå är våra dagar fyllda av ovisshet. När får vi domstolsbeslut på att han är vår? Ovisshet om vi hinner få klart allt innan domstolen stänger för julledigt? Ovissheten om vi hinner hem till jul?


Idag ringde vår kontaktperson och bekräftade att vi var accepterade i domstolen. Det innebär att domstolen inte behöver fler dokument för att fatta beslut om att han blir vår på riktigt. Nu har domstolen 10 arbetsdagar på sig att slutföra målet. MEN nu stänger ju domstolen om 5 dagar så det kommer bli väldigt tight att få beslutet innan dess - och vi kommer troligen inte hinna med vårt plan nästa vecka så vi har bett resebyrån boka om till den ett senare datum - men det blir väldigt nära jul...


Nu har resebyrån stängt och kan inte göra något förrän tidigast måndag... Då kanske våra biljetter är borta och det blir hemresa efter jul...


Jag vet inte vad som är bäst...


Det känns rätt tröstlöst just nu... Ovisshet är en jobbig känsla...

Av litenlangtan - 6 december 2011 19:25

Vi är lite olika min man och jag. Han är rätt nöjd med att vi är mycket för oss själva och att vi inte "hänger" med någon särskild familj här. Jag å andra sidan är en social varelse och gillar att snacka med nya människor osv men här känner jag att vi är lite ensamma. I söndags kom en annan svensk familj som verkar reko men de stannar förmodligen inte så länge då de kommer från en annan stad i landet och ska bara fixa ett svensk pass här...

De flesta övriga familjer har äldre barn eller pratar helt andra språk så det blir liksom inget flyt i kommunikationen...

Och så har vi då familjen som kom samtidigt med oss för över 4 veckor sen. De hade ju kunnat bli utmärkta vänner och bundsförvanter om det inte var för att de är lite konstiga. Låt mig kalla dem "familjen Skum".


Vi kände oss redo för att ta emot det här barnet; vi har handlat grejer, vi har skrivit packlistor, googlat alla möjliga tips och knep inför vistelsen i landet. Konsulterat vänner som adopterat från samma land OCH andra länder, konsulterat vänner som var på plats precis när vi skulle komma ner. Konsulterat boende i landet, konsulterat dem som adopterat tidigare år och tidigare i år... I stort sett de vi kunnat komma åt. 
Vi visst vad vi behövde skaffa, vad vi kunde hoppa över. Vi har läst böcker, jag har träffat flera som adopterat osv osv...


"Familjen Skum" kändes tyvärr lite oförberedda, lite dåligt pålästa och hopplöst "nutids-fjärmade" utan dator, utan reseplaner och med enda devisen - "vi MÅSTE hem snabbt"!!!


Våra barn kommer från samma barnhem (fast från varsin fostermamma) och vi blev föräldrar samma dag. Men till två väldigt olika barn. Vår lille kille är för det mesta glad, sover gott om natten, äter med glatt humör och verkar digga oss ganska väl redan nu för vi vågar goofa ur och fåna oss så han ska hållas på gott humör. Vi har fått en bra start. Han är ganska lätt att ha att göra med och är sällan ledsen. Är han det så är det oftast i anslutning till matning och då tystnar han när han får flaskan.


De har inte haft en lika lätt start - men det kändes väldigt konstigt att "Herr Skum" satt mer och tittade ner i vår vagn än i deras vid de gemensamma måltiderna. Hur "Fru Skum" nästan tilltalar vårt barn mer än sitt eget... I deras fall har barnet nästan varit som en 'sak', en detalj som ska följa med dem. Vi har prasslat med leksaker, fånat oss, räckt ut tungan, pussar och jollrat och gurglat och klappat händer mest hela tiden för sonen.


De vickar lite lätt på vagnen och tittar ner i densamma...


Hennes försök att konversera lyckas illa. Ibland har hon sagt saker som sårat:

"-Han kommer bergis bli en sån där som snusar eller röker..."

"-Han ser ut som en liten gangster..."


OM vår son?! Hur fan tänker hon? Var det ett skämt var det INTE kul...


De har klagat på rummet men ids inte be om ett annat trots att det finns gott om lediga rum. De har inget annat än den lilla TVn med inhemska kanaler att roa sig med på kvällarna. Jag vet inte ens om de läser böcker.


Igår var vi på återbesök på barnhemmet. Vi hade säkert fått plats alla 6 i samma bil dit men jag bad om en egen bil - jag vill helst inte ha så mycket med dem att göra. Som tur är har vi fått ett eget bord att äta vid för de första 2 veckorna satt vi vid samma bord som dem hela tiden - varje måltid och det blev nästan outhärdligt.
Jag kan inte vara artig och trevlig mot människor jag inte kan med och tyvärr märks det nog.


Antagligen handlar det mest om osäkerhet - eller att de är ovana vid människor de inte känner.
Och jag är ovan vid att tvingas umgås med människor jag inte tycker om. För det går tyvärr inte att välja.


Nu idag har jag tillbringat lunchtimmarna på rummet - sonen har tagit ett sent sovpass så maken fick gå ner och äta själv. Och tydligen fick han sitta jämte dem igen.


Om vi blir placerade med dem till kvällen så vet jag inte vad jag gör. Jag O R K A R inte hänga med dem...


Av den här enkla anledningen längtar jag hem - väldigt mycket!

Av litenlangtan - 5 december 2011 21:57

Det regnar...igen. Det har regnat varje dag som vi vart i storstaden men nu är det mer och ihärdigare...
Jag som hade ärenden idag - nu får det vara tills imorgon.


Idag kommer vi få besök av doktorn, sonens hosta vill inte ge med sig och vi vågar inte ge hostmedicin utan en läkarens ordination... Han kan ju vara allergisk eller något...


Stackars liten...


Lunchen var hopplös, pojkarna sover och jag har tråkigt...
Tänk om vår domstol kunde få för sig att vi var klara för att åka hem? Det hade vart något att liva upp dagen med... 


En annan dag ska jag skriva om ett foto som kommer betyda väldigt mycket för vår familj i framtiden...

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se