litenlangtan

Inlägg publicerade under kategorin ivf

Av litenlangtan - 18 mars 2015 21:52

Var det som du trodde att det skulle bli förälder?
Jag och nej. Ja, det var verkligen en av de mäktigaste känslorna i hela världen att äntligen få vara mamma. Att få njuta av alla mysiga stunder med mina barn - och få så mycket kärlek!
Men jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå hur jobbigt det skulle vara att ha 2 barn så tätt som vi har.

Var det något som hände eller som du kände som du inte hade räknat med? Ja, vi fick ju en oväntad lillebror. Och tätt. Vilket i praktiken innebär att vi har "tvillingar". Iaf tror den lilla att han är lika snabb, stark, utvecklad och klok som den store...

Var det något som inte hände? Kärleken till lillebror var inte självklar och inte heller omedelbar. Jag har fått anstränga mig och behöver fortfarande jobba ganska mycket med att var rättvis och helt trygg med honom...


Bästa bebisprylen att ha hemma? bärselen! Vi har en Ergo som gör det möjligt att bära bekvämt även efter 6 månader... 

Mest onödiga bebisprylen då? vi köpte en babywatch med infraröd kamera - den har vi inte använt många gånger...


Hade du bestämt dig för hur du skulle göra med en viss grej för att sen ändra dig när bebis kom?
Hahaha! Inte skulle jag lukta på min unges rumpa för att avgöra vad blöjan innehöll. Matsituationen skulle ju vara lugn och harmonisk, jag skulle inte heller lacka ur eller höja rösten... yada yada i oändlighet...


Vad stör dig mest hos andra föräldrar? Att vissa inte orkar ifrågasätta varför pojkar 'ska' uppfostras att vara starka och överlägsna och flickor 'ska' vara gulliga och omhändertagande och att de fortsätter klä sina barn med de stora klädkedjornas ruttna utbud utan att blinka...  


Vad tror du andra föräldrar stör sig mest på hos dig? Jag kan säkert uppfattas som lite präktig. Och kanske lite sträng...

adoption · Barn · ivf
Av litenlangtan - 7 september 2014 23:43

Helgen fick ett bra slut. Vi har träffat familjen och vi har fått goda nyheter om barnvakt med övernattning hos mormor inom kort. Det kändes som en dyr present!

Sjukt egentligen, att kämpa i åratal för att få barn och sen längta efter den dagen (och natten!) man är ifrån dem!

Men som sagt, vi har inte varit ensamma hemma sen nov -11.
Det är ett långt tag sen!

Och vi behöver prata ihop oss och bli det team som utkämpade barnlöshetsåren, tillsammans är vi ju starkast! Inte var för sig. Så svårt att komma ihåg när allt är kaos och uppåner.

Regnet vräker ner ute, barnen somnade till slut efter massa bökande och viskande i sina sängar. Maken snarkar och jag har både kommit igång med stickande och läsande igen efter långt uppehåll.

Hoppas på en bra vecka! En intervju skulle sittabra tänker jag!

adoption · Barn · ivf
Av litenlangtan - 30 januari 2013 12:16

Det känns som att jag är i en negativ spiral just nu...
Det är kanske något som smittar av sig på jobbet och hemma. Sonen uppför sig väldigt märkligt. Kanske är han mer sensorisk än vad jag förstår. Han känner att något är mysko.


Jag har ju inte varit ett fan av mitt jobb på länge länge och de som läst här länge vet att jag med jämna mellanrum skrivit om mitt jobb som här, här och här. Det är alltså samma visa igen. Allt är mitt fel. Återigen kommer det över mig - att jag måste byta, att jag inte trivs, inte vill tillbaka.


Barnlösheten har hela tiden vart en stoppkloss. Att alla kollegor känt till vad vi höll på med under IVF (fast det blev ju inte lättare för det) och sen när vi väntade och väntade och väntade - det kändes jobbigt att behöva dlytta på sig, att smusla och att undanhålla info. Här visste alla varför jag var uppåner (men glömde/tog ingen hänsyn)

Jag har fått smaka på en hel del konflikter som seglat upp under mina år här. Främst är det äldre kollegan som för talan. Han ansesr sig ha sin fulla rätt att kalla mig för olika hemska saker ostraffat (i affekt!) men jag får inte begå fel, ryta i åt folk, bli arg/sur/ledsen/förbannad på vare sig personal eller kunder.
Jag ska vara felfri. Ha ett friskt humör, leda men inte styra. Helst inte tala om för honom (som minsann jobbat här flera år längre än mig) hur han ska sköta sitt jobb.


Sen har vi tjejen som i smyg läste min förra blogg. Som tog sig friheter med mitt privatliv trots att shon själv inte berättar ens vad hon åt till middag dagen innan. Hon avslöjar aldrig något om sig själv om man inte frågar. Emellanåt har det varit helt knäpp tyst mellan oss när vi jobbat - och count on it girl, nu blir det tyst igen... För jag tänker inte avslöja ett jota mer om mitt innersta privata för dig - backstabber.


Och så har vi märkliga kollegan. Som aldrig vill göra sig ovänn med någon. Som aldrig skulle kritisera mig - vare sig i enrum eller med chefen som stöd.


Jag vet att jag har humör och styrs lite väl mycket av det. Men det tillhör nog min personlighet och är mycket svårt att ändra på. Men det är mitt problem och jag får jobba med det.
Jag har kanske lätt för att hamna i konflikt med människor (kunder) då jag ibland tycker att de faktiskt inte kan bete sig hur som helst. Kunden har inte alltid rätt.


Igår kom min (vår) nya chef (som är en gammal men ändå ny) och ville ha ett kort möte.
Och det skulle till stor del handla om mig visade det sig.
Sen jag kom tillbaka efter föräldraledighet är jag en som kör över folk, startar bråk med kunder och drar ner stämningen.


ok.


Och det är ingen av mina kollegor som sagt något till mig, personligen, what so over...
Det är inte helt nytt det här. Jag känner igen alla uppkomna situationer. Visst överreagerar jag ibland. Jag vet att jag är en person som inte räknas som en bekväm anställd, jag har attityd och tar inte skit.

Jag vet att jag inte är en felfri person, givetvis finns det sidor hos mig som behöver jobbas med, som behöver omsorg och framåttänk. Men det gör alla här. Jag är inte ensam om det. Men eftersom jag har en ansvarsposition granskas jag hårdare och blir hårdare ansatt. Och det får mig att känna mig som en skit.

Samtidigt så känner jag att det här företaget har brustit på så många plan. 2008 fick vi en ny chef då den gamla abrupt lämnade sin plats. Det var bra för den person som är min nuvarande chef.
Det kom en ny chef - som trodde på min nuvarande chef. Jag fick ingen sådan chef. Jag fick sparken... på fel grunder och uppsägningen hävdes. (detta har jag också skrivit om någonstans för långe sen)
Den chefen har jag aldrig återfunnit ett 100%-igt förtroende för. Det svallras inom företaget och jag har saknat en chef att anförtro mig, känna stöd utav och som gett mig möjlighet att växa. Jag ska bara lösa allt på egen hand känns det som.

Sen jag hamnade här i butiken har jag allt känt att jag varit rätt ensam i min roll. Mina kollegor har vart mycket längre i branschen och känner ALLA. De har verkligen inte gjort sina bästa för att få mig att känna mig välkommen och de har heller inte velat agera som mentorer för mig. Det har lämnat mig i en utsatthet som blivit tyngre och tyngre med åren.

Jag har nu begärt ett enskilt samtal med den person som plötsligt återigen blivit min chef. För just nu känner jag mig som ett "problem"...

Vi har ett annat sånt "problem" i verksamheten, dock på en annan enhet - och när jag gick hem från jobbet igår var det just så jag kände mig...

Som någon det snackas skit om bakom ryggen. En som ingen gillar, en som alla vill ha bort från företaget. Att jag inte duger, gör bra saker, en som bara ställer till det.

Och det här orkar jag inte med.


adoption · Barn · ivf
Av litenlangtan - 21 september 2012 07:08

Jag minns så väl den tryckande känslan av att vara den ENDA i hela världen som inte kunde bli gravid. Jag kände mig så otroligt ensam i det. Även om min man var en del av den känslan - han kunde ju inte heller, så var ensamheten så stor, så tung, så oöverkomlig...

Även om det fanns tips, råd, hjälp att få så var hopplösheten alltid med en. Länge länge hade jag denna ständiga följeslagare, att vara ensam och utsatt. Alla andra verkade ju lyckas...
på något jävla sätt så funkade det alltid till sist.

Idag är det nog lättare - det har visats flera TV-serier, diskuterats, debatterats, radiopratats, lyfts fram och upp. Barnlöshet är kanske inte lika skamfyllt och ensamt längre? Eller har jag fel där?

Hur som helst så minns jag en ständig önskan - att inte känna mig fullt så ensam i det hela. Att hitta någon som hade samma fel, samma svårighet, samma problematik... För att kunna till fullo identifiera mig med den personen. Den kvinnan.


Jag har fortfarande inte träffat någon med exakt samma problematik men det spelar mindre roll nu - jag är ju mamma äntligen och alla de gamla känslorna är borta.

Från det att vi släppte biobarn och fokuserade på adoption kändes det mycket mindre ensamt. Det handlade inte längre om metoder, tur, skicklighet, rätt klinik, rätt tid, rätt kost, rätt medicinering, rätt förutsättningar. Inom adoptionen hade vi alla ungefär samma mål och mening. Att bli föräldrar till ett barn som redan finns. Vägen dit ser ju olika för alla och naturligtvis har vi alla olika frågeställningar...


Om jag kan hjälpa till och svara på någons nyfikna frågor kring adoption så ställer jag mer än gärna upp med det. Om jag kan hjälpa ett par fatta beslut som leder fram till att ännu ett barn får ett nytt hem så gör jag det gärna...
Om någon redan fattat beslutet och tvekar på vilket land man ska satsa på så berättar jag mer än gärna om våra erfarenheter av vår sons hemland.
Om jag kan ingjuta lite hopp och glädje i en barnlängtande blivande mamma eller pappa så skulle jag bli glad!

På söndag kommer ett par hem till oss - det är för mig helt okända människor - men de är väldigt nyfikna på adoption och jag ska göra det jag kan för att ge dem svar på deras frågor!


Har du något du undrar över så får du jättegärna ställa din fråga här till mig eller i frågeformuläret här till höger!

adoption · Barn · ivf
Av litenlangtan - 2 juli 2012 22:46

Har haft en bra dag trots skitväder; träff med genustjejerna och sen promenad. Sonen har varit på gott humör hela dagen. Han sover bra, äter bra och det går att bryta hans plötsliga utbrott ganska bra för det mesta... Igår skulle jag såklart lyssnat på Sommar i P1 men det blev idag istället. Jag tror att de flesta som adopterat kan känna igen sig i det Klara Zimmergren berättar. Om barnlöshetens svartsjuka, alla väntansåren och hur fantastiskt det är till slut - när ens vardag är full av barn precis som alla andra verkar ha det! De sista meningarna fick mig att med tårar i ögonen omfamna både son och make på golvet i vardagsrummet. Pussa min son i hans svettlockiga nacke och med stolthet kyssa min mans mjuka läppar! Vi är familj nu! Om du inte lyssnat så gör det! http://m.sverigesradio.se/artikel/5127732?programId=2071Och tack Klara för att du gör det obegripliga gripbart även för dem som bara ligger sig till sina barn!

adoption · Barn · ivf
Av litenlangtan - 13 maj 2012 13:28

Har haft flera finbesök i helgen. En gammal kollega vars barn drabbades av ett allvarligt handikapp var här igår på en liten fika. Vi sågs för något år sen för de bor inte så nära - då var barnet ca 1 år och det var svårt att sia om framtiden men det fanns hopp och det fanns utveckling. Nu har ytterligare ett år gått men barnet har gått tillbaka till att vara hjälplös... Det var så hemskt att se hur barnet bara kan sitta. Inget annat. Vår son är mobil, stadig, intelligent och sprallig. Deras barn är ett paket som inte kan göra sig förstådd alls. Usch vad ledsamt. Hela eftermiddagen och kvällen igår tänkte jag på detta... Och på hur tacksam jag är över det barn vi får ynnesten att se växa upp och utvecklas!

Hur tänker man som förälder till ett handikappat barn? Är man avundsjuk på dem som har friska barn? Jag vet ju hur det kändes innan vi fick barn, hur avundsjukan grävde djupa hål i mig och hur lite jag kunde glädjas med dem som blev gravida...
Det kändes som om kollegan kunde se och känna min glädje över vår son iaf och unna mig den känslan. Skönt! Jag hoppas också av hela mitt hjärta att man hittar vad som felar deras barn och kan hitta en lösning som ger deras barn ett drägligt och innehållsrikt liv.

Idag har vi haft besök av fina vänner som jag längtat länge efter! Det det var verkligen för länge sen vi sågs... synd att vi inte har bil för det skulle underlätta läget en del då avstånden är stora på kartan... Det var väldigt kul att återse dem alla och härligt att se hur deras kille växer och frodas... Hoppas det inte dröjer så lång tid till nästa gång vi kan ses!

Det fina med dessa vänner är deras ödmjukhet inför svårigheten att få barn. De vet själva hur klurigt och svårt det är och hur man undviker frågor om barn och huruvida det ska bli syskon osv.

Det pratade vi mycket om då de gärna vill ha ett syskon till sin son och är mitt upp i behandling och ivf.


Nyss tog jag sockerkakan ur ugnen för snart får vi besök igen. Det är lite födelsedagsfika här hemma idag som uppvärmning inför sonens kalas om ett par veckor. Tänka sig att vi ska ordna med barnkalas. Ett ettårskalas till råga på allt? Det hade jag aldrig kunnat tro där i begynnelsen av allt strul med svårigheten att få barn. Men en sak är helt säker. Jag har väldigt sällan tankar kring vår barnlöshet numera.
Det är bra att se tillbaka till det svåra för att få grepp om och riktigt vara i det jag har. En man som är världens bästa. Ett barn som är friskt och utvecklas och växer och ständigt lär sig nya saker. Temat för helgen är tacksamhet.

adoption · Barn · ivf
Av litenlangtan - 22 januari 2012 17:25

Helgen har vart som gjord för pulkaåkning - det snöade större delen av dagen igår lördag och vi hade ju faktiskt en pulka stående och lånade ett fårskinn av grannen. Maken drog sonen i pulkan och han gillade det...

Idag har vi varit på hotellet där vi sov som nygifta - det kändes lite högtidligt och fint att vara där och ha sonen med sig! Med tanke på hur mycket mitt liv kretsade kring biobarn och anledningen till giftermålet och vårt tredje IVF-försök det året så kändes det så skönt att återbesöka just det stället MED barn!

Imorgon går jag in i tredje veckan som mammaledig utan maken och kanske ska vi försöka besöka öppna förskolan som ligger i vårt område. De har en särskild tid bara för barn under 1 år så kanske kan man träffa på någon som är hemma med barn i samma ålder som bor i krokarna...

Kanske blir det också en promenad med den gamla kompis jag hittade som bor nästan granne - vi sågs i veckan och gick en sväng med våra barnvagnar. Det visade sig att de hade en liknande historia - med upprepade IVF-försök, dåliga resultat utan att få något till frysen och tröstlöst och hopplöst innan de slutigen lyckades på sitt enda FET...

En bra och skön helg är till ända...  

Barn · ivf
Av litenlangtan - 25 oktober 2011 12:17

Under en lång tid av barnlösheten har jag prata mycket med en säljare till oss. Hans son blev väldigt allvarligt sjuk när han bara var några månader. Han är bättre tack vare en transfusion av stamceller som köpts från USA. Hans egna stamceller från navelsträngen togs inte omhand då han föddes på en helg...
Detta görs som standardrutin på dagtid i de flesta landsting annars tror jag.


Han är fortfarande infektionskänslig och kan plötsligt insjukna igen och bli väldigt dålig vad jag förstått - deras liv är som vanligt - nästan... de måste bara vara mer uppmärksamma på andras baciller och bakterier och inte vara på ställen där vääääldigt många andra är...


Hans pappa sa till mig häromdagen att de skulle vilja ha ett syskon till honom och att deras vänner börjar "skaffa" nummer 2...
Men de kan inte bara "göra barn igen" - de kan få ett barn till som riskerar att bli lika sjukt...
Men det finns råd. Man kan "designa" ett friskt barn. Möjligheten finns. Men är det rätt?
Föräldrarna är båda bärare av den gen som kan muteras till skjukdomen - men chansen att det blir ett sjukt eller ett frisk barn är kanske 50-50... ska man chansa?

Sen sägs tydligen sjukdomen nästan aldrig bryta ut på flickor... ska man designa ett flickfoster istället då?
Vad är etiskt rätt och fel?


Föräldrar som har sjuka barn önskar säkert att de kunde göra sina barn friska - samtidigt som vissa barn är de små personer och individer som de är just på grund av sina medfödda defekter... Jag tänker närmast på ABBE där pappan säger just det - att hans son kan ju inte vara på något annat sätt för så skulle han ju inte vara Abbe...


Sen berättade den tjej som ska ersätta mig på jobbet att hon hade 2 flickor. Men dagen efter sa hon att hon varit gravid 3 gånger på kort tid... Deras första barn dog. Jag frågade och fick svar...
Hon fick en urinvägsinfektion i sin 8:e graviditetsmånad och denna gick över till barnet - men det ska det inte göra - barnet blev sjukt och dog i livmodern bara nåra veckor innan det skulle födas. Det var ett nästan fullgånget i övrigt friskt barn som bara utan förvarning dog i hennes mage...
Det måste ju var ett trauma som man inte kommer över i första taget... Usch usch usch...


Jag blev så ledsen när jag fick veta... och jag var också ledsen igår - ledsen med Elida som miste sitt barn i magen. Jag var ledsen för Kix som fick overkliga besked i dagarna och jag är ledsen för alla dem som kämpar med sin längtan efter barn ...


Det är en overklig verklighet som så många människor går igenom. Jag önskar verkligen att alla som önskar barn får dem. Det finns många barn som behöver föräldrar och det finns många föräldrar som behöver barn...


  
bilden är lånad på internet...


Vi har fått veta att vi är välkomna till landet nu, men vi vet fortfarande inte exakt vilket datum vi får vår son...






 


Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards