Bilder på räcket finns nu i andra bloggen...

Känner mig uppgiven efter att ha letat info om de olika problem min väns dotter har...
Jag hittar absolut ingen info what so ever om de här svårigheterna med att greppa saker, fästa blicken och att hon inte kan krypa eller prata nåt speciellt... Hon är ett år gammal och vid det här laget ska barnet kunna ta sig fram på ett eller annat sätt, greppar och styr saker mot munnen, ljudar "ord" och är "med" och intresserad av saker som händer och sker...
Vissa går ju runt året och alla dessa saker saknar denna lilla tjej...
det kan vara nån form av autism...

Hedda skrev om tidigare erfarenheter som grund för hur man upplever saker... Det är så sant så. Ibland har man lättare att acceptera saker som sker i livet, ibland måste man älta och få omvägar innan man kan komma till freds med att man inte lyckas.
Mamman har vart med om en hel del tråkigheter sen jag lärde känna henne. Pappan vet jag väldigt lite om - men han är nog rädd för sig själv och vad han skulle kunna göra om han tappade tålamodet.
Ledsen i ögat blir jag...

Well, hoppas på sol i morgon så jag kan få lite solljus på mig när jag fixar med räcket och kanske orkar jag färga håret...

Åh vad det är svårt att komma igång... maken har ju gjort ifrån sig idag med en lång löptur på förmiddagen...
Jag hade tänkt gå på second hand men det blev morgonbesök och frukostfika med kollegan med dottern som är i stan istället. Jag kände att jag ville träffa henne lite till innan hon åker hem till sitt och få snacka lite mer med henne om dottern och hennes killes ilska mm. Hon behöver prata med någon och han behöver absolut prata med någon! Dottern sitter själv men är lite ostadig och tar inte emot sig om hon faller. Hon kan stå på knä och händer men förflyttar sig inte...
Hon kan gripa men sträcker sig inte efter saker och greppar inte själv något. Hon stänger inte munnen om skeden när hon matas och håller inte flaskan själv när hon dricker...

Men hon utvecklas och kommer kunna gå och säger Hej när mamma tar upp henne på morgonen...

Hon är glad för det mesta men är ju krävande på ett sätt som är mer normalt för en 4-5 månaders bebis... Fast hon nyss fyllt 1 år...

Vi pratade lite granna om vårt väntande barn såklart och och hon ställde frågor. På ett sätt är jag ju förbi och igenom det som hon har framför sig. När jag insåg att det inte blir biologiska barn så var det en otroligt sorg och ledsamhet att bearbeta. Men nu är jag ju glad över det som komma skall. Hon är ju fortfarande förtvivlad över att hennes dotter inte utvecklas som barn i samma ålder. Att se hur hennes kille leker med sin brors jämnåriga dotter men inte med sitt eget barn. Att känna hur orättvist det är att deras barn är sjukt medans andras ungar växer, frodas och utvecklas och blir mer självständiga...

De har långt kvar till att bli en harmonisk familj men jag hoppas att de reder ut det... hade vi bott närmare så hade jag självklart hjälpt henne med avlastning och barnpassning så hon kunde få rå sig själv lite. För hennes killes familj verkar inte hjälpa till på något sätt... Hon har lättare att få barnvakt här i trakten än där hon faktiskt bor... Nästa vecka ska de upp till hennes hemstad och få lite avlastning av hennes familj. Skönt för dem!

Nu ska jag se om ja kan hoppa i målarkläderna och sätta lite fart med spackel och pensel så vi kan visa upp vårt räcke snart!

Ps, solen skiner!