Nyss hade jag tre kunder här... Två är bröder och vi har pratat lite löst om adoptionen förut. Den tredje är inte min favoritkund direkt - jag har väldigt väldigt svårt för honom - jag tycker han är en stor jävla mansgris...
Vi pratade om mitt giftermål som för övrigt snart varat i 2 år och då frågade denna mansgris om jag inte skulle ha barn snart...

Då berättade jag även för honom att vi skulle adoptera. Det resulterade i det sjukaste samtal om adoption jag någonsin haft... Tre karlar som högljutt skämtar om att adoptera, smuggla knark i blöjan, välja barn, kostnader, handikaapp och ja alla möjliga vidrigheter...

Jag försökte tappert överrösta dem och berätta om situationen - hur vi ser på det, att vi talat om dessa omöjliga moraliska dilemman, handikapp mm mm...

Tillslut sa jag bara att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta...
Mest hade jag velat be dem hålla käften!

Jag vill ju vara ärlig mot dem som frågar mig. Men jag tycker inte jag måste ta dessa fördomar och stå ut med att höra dem eller ens försöka försvara mig och mitt framtida barn...

Det hela var egentligen rätt absurt. Så jävla jävla MANSGRISIGT...
Jag känner mig ganska omtumlad efteråt och jag vet inte om jag ska tala med min chef om det. För det handlar ju om att dessa människor rackar ner på något som är mig högst privat. Något man inte skämtar om. På min familj.
Det finns väl gränser för vad man ska ta på sin arbetsplats.?

Jag B E H Ö V E R verkligen komma härifrån!

Kan man verkligen våga åka iväg på en minisemester när man väntar barn och är i 8:e månaden för 7 månaden i rad? Hmmm, självklart måste man meddela organisationen ATT man åker och varför man åker - men jo vi måste nog göra det. Det skulle vara så otroligt skönt att komma iväg lite. Se något annat än vårt torg och vår backe...
Se andra människor, andas annan luft...
Förra året for och flängde vi över halva jorden och unnade oss resor än hit och än dit. Tre ganska stora städer, sol och bad, shopping och fantastisk mat...

I oktober förra året gjorde vi en efterlängtad resa till min mans favoritland och det var mysigt, något småkallt då och då men härligt att gå på nya gator och se annat folk... Det var i tanken sista resan innan vi blev 3...  

Just nu känns det som jag inte gjort annat än stekt samma korv, gjort samma arbetspass med exakt samma jobbiga människor, stickat samma sjal, tittat på samma tv-program och saknat samma människor i evighet. Amen.

Den enormt stora tröttman är över mig. Så gick ännu en sommar och så passerade snart ännu ett år utan lillo.

Jag kan lite granna tänka mig in i hur det är att vänta på ett nytt organ till exempel. Att livet inte levs fullt ut för man väntar på något som ska vända ens liv uppåner. Fast min livskvalitet är ju inte direkt försämrad... Är man sjuk så påverkar det nog ens liv mycket mycket mer. Men det är ovissheten som är det värsta. Fast samtdigt handlar det faktiskt inte om OM längre utan om NÄR och det är långt bättre än OM.

Nu tänker jag omprioritera lite - jag tänker inte 100% av mina tankar på lillo utan nu delas de 50-50 med hur jag ska utnyttja tiden i vår nästa huvudstad som bäst. :-D

Det kan ju inte bli någon längre vistelse såklart. Varken jobb eller ekonomi tillåter det. Men vi har ju levt på sparlåga i dubbel bemärkelse länge nu. Vi har ju faktiskt sparat hårt sen 2008 - först till bröllopet och sen till adoptionen.
Vi lever livet lite halvt eftersom vi inte kan och vill unna oss vad vi vill och inte kan eller vill resa, planera in saker, byta jobb hur som helst, få besök eller hälsa på folk på andra sidan landet, allt sker med förbehållet att NÄR något händer så måste vi ställa in...