En jobbig grej under tiden vi väntade på sonen var ju hemutredningen. De som är nya läsare och vill läsa in sig kan kolla 2010-03 tom 2010-09 i arkivet - vi pratade om att byta hemutredare men vågade inte - man är sårbar och i underläge som det är och vem vet hur nästa person skulle bli... Hur som helst var vi glada när det äntligen var över och ett smolk i vår glädjebägare när vi väl fick BB var ju att vi måste söka upp henne och få soc godkännande för att kunna gå vidare.

Hon skulle resa bort under vintern och det lät nästan som om hon var lika lättad som jag när vi konstaterade att jag skulle ringa nån annan när vi kom hem. Den person vi fick träffa var hur bra som helst men är tyvärr inte kvar. Och jag vill inte träffa henne på nytt om jag kan välja så inför vår nästa återrapport som ska ske efter sommaren ville jag vara ute i god tid och boka in ett möte redan nu. Kanske är det slumpen - eller ödet, som gjorde att jag fick prata med killen som ville jag skulle ringa chefen direkt.

Hon ringde upp mig idag och frågade då vem som gjort hemutredningen och jag svarade sanningsenligt.

- Jamen då kan vi ju boka in nästa möte med henne då, sa chefen.

- Jag skulle helst träffa någon annan, sa jag dröjande...

Nu ändrades tonfallet och chefen på soc blev nyfiken:

- Jasså? Hur kommer det sig då? frågade hon.

- Vi klickade väl inte helt enkelt, sa jag...

- Var det något särskilt som gjorde att det inte klickade? fortsatte hon.

- hon rörde ihop datumen så allt blev försenat, utredningen var väldigt dåligt skriven, vi fick komplettera mycket själva och vi fick ett dåligt bemötande sa jag - men jag vill inte på något sätt att det ska komma fram att JAG har berättat detta bad jag.

- Det var väldigt tråkigt att höra men också bra att jag fick reda på detta, sa chefen och lovade att vi skulle få träffa en annan person efter sommaren.

Jag sa att om hon ville höra mer om hur vi upplevt hemutredningen får hon gärna kontakta mig igen - när hon var tillbaka efter sin ledighet. Nu är det ju över två år sen vi gjorde vår hemutredning och jag vet ju att andra inte uppfattat henne på samma sätt som vi. Men på ett sätt är det skönt att vi nu faktiskt kan berätta för hennes chef utan att äventyra adoptionen...

Nu i efterhand vet jag ju vem det var hon blandade ihop oss med under hemutredningens gång. Och det stör mig ännu mer att vi fick en "halvfärdig" utredning som kändes mer som ett utkast än en färdig text när hon hela tiden hade en komplett utredning klar i sina arkiv då de andra blev helt klara lite före oss.
Med andra ord hade hon kunnat få med alla bitarna redan i första utkastet och vi hade inte behövt koomplettera med 3 A4 sidor inför själva uppstarten till landet.

Well. Jag tror jag har minimerat våra risker att behöva återse henne iaf. Sen kan det säkerligen bli så att om det blir ett samtal mellan henne och hennes chef så kanske det går att avslöja vem som "klagat" men det får vara så då...

Det kändes skönt att faktiskt få möjlighet att framföra våra tankar om än något hastigt.

Nu är det natten och dax att sova lite. Imorgon drar vi på inflyttningsfest...

 

Jenny / Ekomamma i stan

17 juni 2012 23:09

Hde missat att ni firat ettårsdag, grattis i efterskott till den lilla!

Skönt att ni fick ventliera lite med chefen, var nog bra att det kom upp för det är ändå ett så pass viktigt jobb så det ska göras "rätt" eller hur man ska säga.

http://livinggreen.se/blogg/ekomammaistan

litenlangtan

20 juni 2012 20:11

Tack!
Ja, det är faktiskt något som gnagt i mig hela tiden sen utredningen blev klar. Samtidigt har vi känt att vi varit i en beroendeposition och haft ett underläge hela tiden...
Skönt att få det ur kroppen iaf!

 

Fröken Gredelin

28 juni 2012 01:28

Jag läste det du skrev om att sonens mamma nog tänkte på honom när han firade sin första födelsedag. Jag är själv adopterad och när jag i tonåren vid ett besök i mitt födelseland träffade min bio-mamma så tog hon fram ett skrynkligt fotografi ur väskan. Det var en bild från min första födelsedag som min adoptivmamma skickat till henne för så många år sedan. Minns att jag tyckte det kändes väldigt...märkligt och rörande tror jag man kan säga, att det fanns någon på andra sidan jorden som tänkte på mig och hade ett fotografi.... Jag som barn hade sällan sådana tankar, jag hade ju min mamma och pappa i Sverige och det räckte för mig! Men nu som vuxen så tänker man ju annorlunda såklart.

http://frokengredelin.blogspot.se

litenlangtan

29 juni 2012 13:21

Tack för din fina kommentar! Vad fint att hon sparat bilden och hade den kvar! Den var nött och tummad och tittad på många gånger - det kan jag lova dig!
Hade vi kunnat skicka en bild till biomamman hade vi nog också gjort det men det är inte möjligt.
Jag hoppas dock att ett återbesök i landet blir av i framtiden!

 

Jeane Quidote

29 juni 2012 19:18

Jag ryser när jag läser inlägget från Fröken Gredelin. Känner med biomamman (missförstå mig rätt).

Vad hemskt att behöva känna så där inför soc, just det som är min rädsla när jag tänker på adoption. Skönt du får byta

Kram

http://jeanequidote.blogspot.com

litenlangtan

30 juni 2012 21:25

Jag förstår absolut! Jag känner också med hennes biomamma och vår sons biomamma och alla andra mammor som mist sina barn på ena eller andra sättet.

Det var en väldigt tuff period när vi gjorde hemutredningen - det hade varit önskvärt att det varit mer peppande och upplyftande och inte ännu ett "motstånd"...
Men det är värt ALLA dagar av väntan, längtan och hopplöshet! Det är det största och bästa som hänt mig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...