Sådär ja, nu har jag kommit igång på jobbet. Några veckor har passerat och ibland känns det som att jag inte ens vart borta. Än så länge har jag inte stört mig något nämnvärt på varken kollegor eller kunder...
Det kan kanske gå att stå ut ett tag till...

Jag orkade åka på bakluckeloppisen och lyckades sälja en del prylar. Jag fick ihop 1200:- innan det började regna mer frekvent och det var bara att packa ihop.
Jag vågade däremot inte ta ut de pengar jag tänkt mig för mina egenproducerade alster utan höll mig på ca halva det jag tänkt från början.
Igår fick jag nys om en marknad som ska vara på lokalt håll och det hade vart kul att delta - men det var tokdyrt att hyra bord där. Vi får se hur det känns... Det kanske kan vara värt det...

Pengarna var välbehövliga iaf eftersom vi har det lite tufft ekonomiskt nu såhär när vi skiftar vem som är föräldraledig...

Sonen är sjuk för första gången den här hösten och vi föräldrar har precis blivit krya från våra egna förkylningar. Varför är det alltid mer segdraget för de små? Har det med deras outvecklade imunförsvar att göra?
Naturligtvis har han börjat hosta igen och vi försökte ge honom hans astmainhalator - Hahaha, det var ju som bäddat för utbrott! Han har inte sett den på det vår och sommarhalvår som passerat och det han tidigare accepterat som en daglig rutin var ju som att ge honom en smäll eller nåt. Han blev helt hysterisk och det var bara att glömma...

I helgen har vi haft kräftskiva och vart på kusinkalas. Massa människor, både mer kända ansikten och några helt främmande - det har gått bra. Men det märks att det är nya rutiner med jobb och pappa hemma och att han inte är helt frisk. Han har varit väldigt mammig och igår grät han när jag skulle gå till jobbet. Det var tufft att inte kunna trösta och stanna hemma och leka istället. Det har tidigare aldrig varit några problem att lämna honom med pappa men just igår ville han visst vara med mig.
Det har sovits väldigt konstigt. Från ganska jämt en gång per dag efter sommarsemestern till 2-3 gånger och korta pass varvat med låååånga... Igår hade han sovit 2,5 timmar och han var ändå jättetrött när han skulle läggas på kvällen.

Ofta upplever vi att han är mer gnällig och svår att roa när vi båda är hemma - är det fler än vi som upplever samma? Det känns som de lediga helgerna är en orgie i gråt och tandagnisslan och hur vi än gör så är inget bra.

Utvecklingsmässigt väntar vi spänt på att talet ska lossna och han ska komma på hur man bildar nya ord. Man hör hur han försöker härma det vi säger men mest är det "BA" eller "DA" eller "TA" till allting...
Häromdagen fick jag dock rapport om ett nytt ord - "BEBIS", vilket kändes lite otippat. Vi kallar honom visserligen för bebis ibland men att det skulle fastna så?

Han växer och ökar i vikt som han ska och det som först var en rund och mullig bebis är nu en smal och finlemmad liten pojke som älskar böcker, bilar och att gunga. 
Jag tänker ofta hur lycklig jag är för att just den här lilla pojken hamnade hos oss och min kärlek till honom är så stor. OM jag någonsin tvivlade på hur jag skulle kunna älska en annans barn så är jag överbevisad och så fast för honom sen det allra första ögonblicket vi fick honom så någonting annat vore omöjligt. Jag tänker på de stackars människor som fått ett barn till sig och som brutalt slitits ifrån dem på olika sätt. Så olyckligt och orättvist...
Så omöjligt att glömma och komma över...

Jag tänker också på de konsekvenser den nya föräldraförsäkringen kan få för adoptivfamiljer om den röstas igenom. Det är verkligen inget som gynnar de äldre barn som ju faktiskt är ganska många...
Läs mer om den på AC´s sida. Jag hoppas verkligen att de som planerar för barns bästa tänker om och inser hur detta verkligen inte gynnar de som bäst behöver en lång stabil tid hemma.

På nyheterna idag berättades det om två kvinnor som fått en ny livmoder transplanterad - båda kvinnorna är i 30-årsåldern. Jag förstår och känner med deras vanmakt över sina defekta kroppar och hoppas deras nya livmoder ger dem många barn.

Själv tänker jag aldrig på min egen defekta kropp längre och det är befriande att skriva det. Jag trodde jag för alltid skulle förbanna min mens då den tidigare påmint mig om hur värdelös jag känt mig. Men det är borta och förbi. Så jäkla skönt att vara över alla jobbiga känslor!