Just nu är sonen i en testningsfas. Han ser hur vi reagerar på hans utspel och hans nycker.

I lördags var vi på väg till stan för att gå på ett fik och ha en liten mysig familjefika tillsammans. Vi skulle stanna på en lekplats på vägen och rasa av oss lite och vi hade packat väskan med gott och gjort oss alla i ordning.

På vägen till bussen fick sonen gå själv och hålla en av oss i handen. Tills det var något som inte passade. Då började han galltjuta. Maken satte honom då i vagnen och försökte ge honom napp och snutte som tröst. Det funkade inte. Då blev sonen tillfågad om han ville gå brevid? Han bara fortsatte att böla hägt och ljudligt och skrek som om det var någåot riktigt allvarligt som var fel. Han skriker sällan så där högt och länge - inte ens när han slår sig.
Då tog jag upp honom och började bära honom, han ålade sig och skulle prompt ner och skrek och skrek och skrek...
Efter ca 50 m gav vi upp och vände hem. Han skrek som en stucken gris hela vägen hem. INGET hjälpte.
När vi väl kom hem så tog det stopp och sen var det bara över. Som om inget hänt.

Han ville väl inte vara ute då?

Igår var han jättetrött på eftermiddagen då han bara sovit ca 30-40 minuter på dagen. Vi hade bestämt att vi skulle träffas och åka till en affär i stan efter jag slutade jobbet. Vi fikade också och det gick bra. Men på vagnen hem började han skrika - inte som i lördags - inte gråtskrika - utan bara illskrika. Så högt han bara kunde så det skar i märg och ben... Gissa om båda föräldrarna skämdes och försökte med alla medel få tyst på honom. INGET funkade nu heller. Nappen kastade han bara i väg. Snutten likaså och så skrattade han sig hes mellan skriken för han fick ju sina föräldrar rejält irriterade...

Planen var att vi skulle gå till affären på vägen hem. Men istället fick jag ta barnet och gå hem - för han slutade inte skrika. Maken hörde honom nästan ända upp till affären och morrade tyst inombords.
Just där och då var han rätt billig på Blocket kan man säga...

När vi kommit bort från alla människor tystnade han och jag pratade med honom i lugn ton. Sa att så där kan man inte göra, då blir både mamma och pappa arga och ledsna för du beter dig väldigt dumt. Och då gör mamma och pappa det också och så blir det ännu värre...
-Mmmm sa han - sen var vi vänner igen, tror jag...

Och mina egna reaktioner måte jag ta ansvar för som vuxen. OM jag ätit ordentligt och om jag hade haft möjlighet att sova bättre natten till igår så hade inte jag reagerat så starkt som jag gjorde.
Då hade inte heller sonene fortsatt påsamma sätt när han inte fick reaktionen han ville ha.

Så gör om gör rätt. Ät ordentligt och försök att sova så bra det går. Då är jag kapabel till att bibehålla mitt humör och det blir bättre för alla. 

De dagar jag jobbar sent får sonen mycket mindre dos "mamma" och då kommer han oftare till mig på natten. När jag slutar tidigt har vi möjlighet att gosa ikapp lite på eftermiddagen och då sover vi alla mycket bättre. Fan att man ska jobba så ojämnt...

Ikväll är jag sen. Men jag passa de på att sitta väldigt nära och gosa och stryka min pojke över ryggen och tala om för honom hur mycket jag älskar honom och hur stolt jag är över honom. Hoppas det kan ge lite effekt på nattsömnen om jag inte hinner mysa så mycket med honom ikväll...