Första veckan utan napp har funkat precis sådär som jag hoppades.
Några gånger när vi fört nappen på tal har han fejkgnällt lite och sagt; jag vill ha min napp.
Men i stort sett har det vart som om nappen aldrig funnits.
Inga mardrömsläggningar eller marathongnäll efter nappen. Den är borta för all framtid.
Skönt!
Snutten får däremot utstå lite mer. Den hamnar i munnen lite oftare och blir lite äckligare lite fortare...
Men nu är napparna för alltid borta ur våra liv.
Hur vi framöver ska få lilla att sluta med tummen är en svårare fråga. Det vet jag av erfarenhet...