I dag vaknade båda barnen runt kl 6... Lilla grät hörde jag, oklart varför men jag gick ner och hämtade upp honom. Stora hängde på men satte sig i soffan. Lilla la jag i vår säng och sa till Stora att han fick vara lite tyst, vi hade inte för avsikt att stiga upp ännu.
Stora tog paddan med lurarna och maken och Lilla somnade om. Jag låg och slumrade lite fram till 8-ish. När Lilla vaknade grinade han igen... och gråt blandat med ilskna skrik kantade vår morgon för någon timme fram. Det är så energikrävande att försöka behålla ett lugn när morgonen startar så här.
Både jag och maken får adrenalinpåslag vid sånna här tillfällen. Tillslut kunde vi äta tillsammans i någorlunda lugn och ro.

Men när jag satt där försökte jag lyssna inåt mig själv. Hur mår jag? Jag känner mig som ett batteri - ni vet som på mobilen eller nån annan elektrisk pryl.  Sån där med 3 steg som indikerar hur mycket "energi" som finns kvar att förbruka...
Min blinkar för jämnan på det röda nedersta steget, alltid på gränsen till att slockna. Hur bra jag än sovit på natten och faktiskt vaknar utvilad med 3 gröna nytankade energisteg. Jag inser att det är galet lite som förbrukar den där fulltankade energin och efter ett par minuter är jag nere på det blinkade sista röda steget. 

Det händer då och då att det svartnar såklart. Att energin är helt slut. Att det som är jag, värderingar, personlighet och åsikter - det bara suddas ut och jag blir något annat. Ett monster som bara beter mig som en skrutt. Ju oftare batteriet blinkar farligt rött på sista steget - ju oftare händer det såklart. 

På jobbet har jag kvar lite mer av energin men eftersom jag inte vet hur länge jag blir där så är ju också det en del av det som slukar min energi.

De saker som ger energi, som tankar upp mig, Är ju de samma. Men ju oftare jag befinner mig på sista röda blinkande steget är ju energin förbrukad för att ens orka genomföra någon av de där grejerna som laddar upp mig igen. 
De elektriska prylarna som ständigt laddar ur byter en ut och lämnar det defekta exemplaret på återvinningen. Men hur gör en med sig själv?
Jag V E T att de här småbarnsåren är skitjobbiga. Jag älskar min familj! Men jag behöver byta ut något, ändra kurs, få en boost, tänka om... ja inte vet jag... Något behöver hända...

Någon som förstår hur jag menar?

 

 

AK

10 februari 2015 08:53

Sjukskrivning för de dagar/procent du inte jobbar, så att barnen kan vara heltid på föris! "Dränering" + domningar ska tas på allvar! Chans till återhämtning behövs.
Välmenta hälsningar AnnaK

litenlangtan

12 februari 2015 21:38

Nu jobbar jag nästan heltid och maken tar VAB och hämtning mm. Det har vart mycket stök hemma - och som alltid extra illa när de små är sjuka.
Trots helkass sömn inatt har kvällen och nattning vart bra idag. En bra dag bär upp några dåliga faktiskt.

Jag har däremot lovat mig själv att bli tydligare mot min familj med att vi behöver avlastning och kanske på lite mer "regelbunden" basis för att vi ska orka.
Alla har ju sitt men tillsammans kan de hjälpa oss att få lite mer frihet och vila för att klara oss igenom de här åren!

 

Sara

15 februari 2015 10:40

Skickar en styrkekram!!!

litenlangtan

16 februari 2015 21:06

Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...