igår kom Storas allra bästa kompis från förKolan förbi oss lite oväntat...
Stora tog kompisen i handen och tillsammans sprang de mot nya äventyr (ihop med kompisens mamma förstås!) och jag stod kvar på vår gårdsplan med ett svällande bultande mammahjärta och en liten tår i ögonvrån... De är så fina och så glada i varandra!

Efter en stund kom de tillbaka igen och då sa kompisen:
-Nu går vi hem till mig och leker!
-Okej, sa Stora!

Tyvärr var det inte ge omkörbart men vi har planerat in lektid på lördag! Så små och så stora på en och samma gång! Allmän känsla är lycka för dem - att ha en sån fin vänskap redan nu i 4-årsåldern. Samtidigt ledsen för att vi kanske måste flytta bort från det här fantastiska området för att ha råd med större...
Dilemmat.