Fick igår kväll kontakt med vännen som är min vän genom att vi båda varit barnlösa länge. Hon är det inte längre, sonen har fyllt 6 månader och deras sommar har varit en lång skön tid på landet...

Jag har saknat henne och då och då hört kort från henne via mobil och nätet...
Hon kommenterade vid något tillfälle att hon kände sig som en dålig vän som inte hade nån koll på hur det gick för oss nu med hemutredning osv...

Jag svarade henne om hur allt såg ut då - det var vidare strul med hemutredaren eller när det illa skrivna dokumentet precis kommit...
Hade väl förväntat mig ett svar tillbaka - men det saknas mig fortfarande...

Igår talade hon om träffas på mitt jobb men det var sent och hon skulle lägga sig...

jag kan inte säga annat än att jag kände mig besviken att när vi äntligen fick kontakt - då skulle hon hoppa i säng...
tankarna gick igång - vill hon inte ha mer kontakt, har hon undvikit mig, är jag för påträngande? Har det hänt nåt?
Sånna tankar som min ostimulerade hjärna kan sysselsätta sig med...
Men så frågade hon hur det gått för oss, hade vi fått något medgivande än?

Jodå, det har kommit svarade jag och hennes glädje gick det inte att ta fel på! Vi lovade att höras snart igen...

skönt. jag har gärna henne som vän. men vad jag inte behöver är ännu en person där jag agerar drivkraft och är den enda som "hittar" på saker att göra och tillfällen att ses... det måste vara från båda hållen känner jag å det bestämdaste... men jag kan misstänka att det är småbarnslivet som gör att dagarna fylls snabbt med öppna förskolan, träffa mammagruppen, bvc, barnvagsnbio, släktträffar och vanligt familjeliv om kvällar och helger...

Well, jag hoppas få se mer av henne nu när de är tillbaka från landet... hon är saknad!

Tyvärr är det här inget långt kapitel i mitt liv... för jag har nog egentligen aldrig vart smal...

Jag var väl kanske lite stadig som liten men aldrig tjock - inte som man tänker sig en fet liten unge idag... Med bilringar och dubbelhakor...
nä, stadig och med mjukt hull men aldrig tjock...
Ändå gjorde ungarna runt mig allt för att få mig att tro att jag var tjock... jag blev retad (som det hette då) för att jag var stor och tjock och rund och såg ut som en bulle...
Och självklart trodde jag på dem, att jag var annorlunda och en tjockis...
Men som vuxen, när jag ser tillbaka på de bilder som är av mig som barn, ser jag en normal unge... varifrån kom den snea bilden av att jag var tjock?
När jag precis kommit i puberteten skildes mina föräldar och jag fick flytta från stan ut på landet. Det blev långt till klasskompisar och jag skulle byta skola, plötsligt ha 5 mil till min pappa och det som var bekant slogs i spillror... Jag höll på med sport och tränade flera dagar i veckan. Något som inte skulle gå att upprätthålla i fortsättningen om jag inte bytte lag. Att flytta, byta skola OCH byta lag blev nog för mycket för mig. Jag valde att avstå från sporten och hittade en tjej som höll privata ridlektioner för mig istället... ett tag...
Jag åt väl ungefär som innan och började också lägga på hullet på mer kvinliga ställen som höfter, lår och bröst... plötsligt blev jag det som många redan sagt, lite tjock...
Några släktingar är runda och det ligger i mina gener att lätt gå upp i vikt... jag har kämpat emot övervikt i hela mitt vuxna liv - men jag har tur, jag väger bara kanske 10 kg för mycket... Eftersom alla jag känner alltid sett mig såhär så är det inte något som de höjer på ögonbrynen år - jag är "pyttemjuk" - dvs kort och rund :-D
Jag minns att min pappa ofta kommenterade min vikt och att jag skulle passa mig för att äta för mycket... Det var väldigt jobbigt och ledsamt att höra trots att jag vet att det var av välmening, han är ju själv så medveten om sin vikt och sitt utseende och sin kamp mot sina egna kilon...

Men jag insåg att han var den enda som överhuvutaget kommenterade det så jag sa ifrån: sluta hacka på mig om min vikt... gör något åt din egen istället sa jag. 
Sedan dess har vi talat om vikt och kost och så men aldrig mer har han kommenterat det nedlåtande...

När jag kom i 30-årsåldern ville jag ändra på så mycket i mitt liv på en och samma gång, flytta, sluta röka, byta jobb, bli smal och sund och reparera mig själv inifrån och ut...
Jag gick med i VV och samtidigt hade jag en skum menscykel som gjorde att jag hade mens var 3:e vecka och således samlade kroppen vatten och jag gick upp i vikt istället. Konsulenten tyckte det var så konstigt och jag med. 7 kilo gick jag ner och kände mig så smal och snygg och allt var ganska bra. Jag kunde köpa de eftertraktade storlek 38 på kläder och ibland tom 36...
Vid påsk det året var jag på en fest med vänner och fick många komplimanger men hamnade också i ett samtal som kan ha varit det utlösande...
När jag gick hem sen satte jag i mig en stor mängd godis och fick sån ångest över vad jag gjort så jag hamnade i badrummet, lutad över toaskålen och övervägde att stoppa fingarna i halsen...
Men som tur var lät jag bli... jag var rädd för hur jag tänkte - att jag var svag och eländig som inte kunde stå emot det söta och lockelserna... samtidigt var jag mer livrädd för hur jag skulle tänka och bli om jag lät mig själv kräkas upp det jag just stoppat i mig...

Jag avbröt min VV-session och gick ganska snabbt upp mina kilon igen och när jag sen träffade min man blev det lite för mycket chipsmys i soffan, för mycket gos, lagad mat och lockelser... 
Han var nästan lite för smal och det gjorde honom gott att få lite mer rutiner kring mat. 
Vintern 2007 köpte jag en våg - jag kände mig lite väl kraftig och gillade inte min spegelbild och de foton som jag såg av mig själv...
Jag gissade på ett tal men hela dagen blev förstörd när jag ställde mig på vågen och den visade på nästan 20 kg mer än vad som är rekomenderat BMI till min längd...

Nu jävlar!

Maken tippsade mig om en kost med mindre kolhydrater som hjälpt en han kände och jag kom för första gången i kontakt med GI och LCHF... Men att äta mer fett? Det kändes ju väldigt märkligt när man levt sitt vuxna liv med lätta, milda, flytande margarin, lightost, lightcremefraiche, sockerfritt och kalorisnålt och minimjölk...

Jaja, det är värt ett försök... 

Och JÄVLAR vilken god mat man fick äta, och kilona försvann och ju mer jag läste om det här dessto smartare verkade den här kosten. Jag upplevde själv att det hände mängder med andra saker i kroppen...

Mitt humör blev så mycket bättre av att slippa insulinutsöndring och "sockertoppar" och "sockerdalar", löjliga envetna krämpor i höft och axel försvann, magen blev tyst, platt och snäll på 3-4 dagar...  
Tänderna kändes renare när man inte åt något socker, fötterna som brukar vara torra blev mjuka och smidiga utan att smörja,  celluliterna började försvinna och jag började predika LCHF till alla jag kände!
jag gick ner 8 kilo på 3 månader och jag kände mig snygg och smal och alla mina kläder passade igen!

Eftersom vi här också inträdde IVF-världen så har följande år präglats av hormoner, akupunktur, matrestriktioner och panikkänslor inför min dröm om att bli förälder...

Sen vårt sista IVF i nov/dec 2009 så har jag inte brytt mig så mycket om vad jag stoppat i mig - kanske som ett slags tröst för allt som vi vart med om... Men nu är vi godkända föräldrar och ska påbärja en resa mot ett nytt sätt att ta sig an världen.

Jag vill vara nöjd med den jag är, äta det som passar min kropp och min själ - dvs nån form av kolhydratsnål kost - det är det som passar mig bäst. Jag vill kunna komma i de kläder som ligger och hänger i min garderob, jag vill vara rörlig och frisk för att kunna leva livet fullt ut som förälder, jag vill känna mig stolt och nöjd över min kropp och hur jag ser ut på de kommande familjefotona som jag ska leva med i resten av mitt liv. Den kost jag nu äter kommer ge mig allt det där - utan att svälta, utan att försätta min hjärna i nåt slags tvång och där jag måste väga, mäta, räkna, svälta eller äta kopiösa mängder för att känna mig mätt.
Det jag äter nu är en ren mathållning där jag utesluter matvaror som jag nästan är allergisk mot - jag går upp i vikt av dem. Men jag är mätt och glad och trivs med mig själv igen...