Tja, jag har inte så mycket att komma med just nu... Allt är som allt är... Vi har inte fått tummen ur och skickat de nya dokumenten till AC än (fy på oss!) samtidigt som vi inte har något krav på oss att göra det heller - de har ju ännu inte tagit kontakt med oss. Men det är väl bäst att se till att den pappersluntan lämnar vårt bord för deras iaf...

Bröllopsdag igår... mjukstart, barnkalas och middag - jovars det var trevligt - men ganska likt vilken helg som helst typ...

Vårt 4:e år som par blev vårt första som gifta - det har vart bra - för att inte säga mycket bra. Inga större blesyrer, varken mentalt eller fysiskt...

Men om jag bara sluter ögonen och tänker på något som gör ont i mig så är det ju barnlösheten som snörper ihop hjärtat och som greppar tag i mina inälvor med en iskall hand...
HUR kunde vi leva i tron och förhoppningen att vi skulle få barn?
Det har haft med skam och skuld att göra ganska mycket och jag tror jag skrev det nånstans i ett svar till en kommentar...
Jag har skuldbelagt mig själv...
Jag har såklart undrat vad jag har gjort för att misshandla min kropp så illa så den slutat funka... på insidan...
Jag har förbannat mig själv som rökt (men det har ju de allra flesta av mina vänner som har barn gjort också) jag har förbannat mig själv som partajat en hel del (se ovan) och som kanske möjligen testat någon illegal substans nånstans...
Som använt p-piller i så många år så det tillslut blev en vana att glömma av dem...
Som burit mobiler och trådlösa telefoner nära kroppen i många år, som bott i ett hus med radon i många år... som invaderat min kropp med e-nummer, fettfritt, light, aspartam, sockerersättare och en hel del annan skit - som säkerligen påverkat min kropp mycket mer än jag förstått...
Så jag har säkert på något sätt själv försatt mig i den här situationen.
Jag tror nog att maken har skuldbelagt sig själv också till vis del eller iaf ifrågasatt sitt sätt att leva innan vi träffades...

Skuldfrågan kommer aldrig bli utredd, kanske är det inte en slump utan vårt öde... Vi skulle inte ha de biologiska barnen för att vi skulle få chansen att få adoptera?
Många vittnar om just den tanken...

Tänk om vi fått biologiska barn, då hade vi aldrig fått möjligheten att möta våra adoptivbarn...
På någons blogg läste jag att kvinnan saknade graviditeten - men hon önskade så att det hade fått vara sina adoptivbarn hon varit gravid med... Så fin tanke och gulligt sagt! Det gjorde mig så rörd...

Jag befinner mig i mitt limbo - en vardag som inte är grå (än) utan svagt rostorange i kanterna, grön i mitten och den börjar svalna...
Höst. Det är underbart att det känns okej att vara inne, börja planera stickningar och syssla med innepyssel, kanske börja göra julklappar och ta mig i kragen när det gäller mina löften till mig själv...
Mitt köpstoppsår - hur går det med det, var eftertanken god nog?

Vi har inte så mycket nytt att meddela just nu, vi är i limbo - i gränslandet mellan vetskap och den ljusnande framtid...
som är vår!

Snart vet vi vilka länder vi vill köa till, snart vet vi mer om ekonomin, när det är lämpligt att greppa tag i saker och ting - att börja agera som en boande mamma och blivande förälder...

Vi talade om namn igår...