Har en tid varit sugen på att läsa skådespelaren Mikael Nyqvists bok "när barnet lagt sig". Den har varit utlånad på biblioteket men igår fanns den inne. Den var inte så tjock (jag gillar tjocka böcker) och den hade stor text så jag misstänker att jag kommer läsa ut den ganska snabbt - även om jag är väldigt trött på kvällarna just nu...

Jag började på den igår och den har inte riktigt kommit in till pudelns kärna ännu... Men de gör en resa till Italien när han är runt 7-8 år och där berättar mamma och pappa att de inte är hans riktiga föräldrar och att hans bio-pappa sägs vara italienare...

Det ska bli spännande att läsa vidare - jag behöver mer vuxenperspektiv på adoptionen.
Hur många adopterade känner ni andra?
Jag känner till några stycken som jag pluggat ihop med men de blev egentligen aldrig nära vänner och har mer eller mindre försvunnit ur mitt liv. En av min brors bästa vänner är adopterad och en av svägerskans bästa vänner är adopterad.
Maken har några vänner som också har adopterats och han har haft en adopterad flickvän under många år...
Jag märker att jag undrar om de vältaliga kunderna som kommer in i min butik och talar perfekt svenska är adopterade eller invandrare... jag drar slutsatsen att de nog är adopterade... samtidigt som en av mina bästa vänner pratar 99,99% perfekt svenska trots att hon inte alltid bott i Sverige. Varför gör jag så?

Jag lyssnade på ett podradioprogram igår på min cykeltur hem från spanskan som handlade om familjeband och föräldrarollen...
En barnpedagog talade om skillnaderna mellan familjesituationerna förr och nu. Våra mammor (framförallt) kom till MVC och frågade om vad det var för fel på barnet som kissade på sig i 4-årsåldern...
Då talades det om olika saker som kanske förändrats i barnets närhet och man löste det genom samtal mm.

Idag är föräldrar äldre, har färre barn, har läst på, är bättre utbildade över lag, har en aktiv tanke och idé om fostran, båda föräldrarna är aktivt deltagande i fostran och man undrar inte vad det är för fel på barnet. Man ställer sig frågan - vad gör JAG för fel...

Det är väldigt intressant att lyssna på de här resonemangen och ibland känner jag att hela min kropp skriker - JAG HAR INTE KUNNAT VÄLJA!!!
hade allt klafat i livet så hade jag gärna haft barn som en yngre verison av mig själv. Men jag har inte haft något val...

Och jag är så himla tacksam att jag ändå väntade tills jag hittade mannen i mitt liv istället för att jag försökte mig på inseminering på egen hand eller nåt eftersom jag hade ruinerat mig på försöken och varit ensam i hela sorgen... hemska tanke...

Appropå mannen i mitt liv och kärlek...

I dag hade jag en kund som ovanpå sitt oglamorösa liv som hantverkare också är rockstjärna... inte på låtsas utan på riktigt riktigt...
Han sjunger och spelar gitarr (?) i ett av sveriges största rockband... fast de har nog en ganska ung publik... :-D
Han är en väldigt sympatisk och trevlig kille som alltid snackar varmt och öppet om sitt liv. Idag kom vi att tala om hans nya relation och ålderskillnader och lite granna om hur man håller kärleken vid liv...
Han vill leva båda liven och kanske kommer lyckas med det den här gången... ?!

Hur vårdar ni era relationer? För visst har barnlösheten slitit på er också?

Vi har i mångafall klamrat oss fast vid varandra - många gånger har man känt att vi inte platsar i något läger, inte bland de frivilligt barnläsa och inte bland barnfamiljerna. Vi har heller inte några vänner som tillhör subgruppen adopterande familjer. Det finns några få som fortfarande IVFar men de är inte sugna på att adoptera... (än).
Ibland orkar man inte försöka bara vara "som vanligt" för allt är ju fan inte så...
Om vi hade vart "som vanligt" så hade vi haft åtminstone en unge som var runt 2½ år i dag... Då hade väl vår verklighet sett annorlunda ut kan jag tänka mig. MEN nu är vi kvar på 'ground level' i spelet "La Familia" och där kutar vi fortfarande runt... Vi har inte möjlighet att klara den här "världen" ännu och få tillgång till nästa nivå... Det är rätt så tröttsamt men det är nog få som tänker på det...

 

Jeane

9 september 2010 21:23

Jag har läst "När barnet lagt sig". Jag tyckte om den. Men jag tycker å andra sidan om alla självbiografier eller böcker med koppling till verkligheten. Hans språk är enkelt och okomplicerat och det gillar jag, inga tungvrickningar :)

Känner en tjej (kollega) som är adopterad och hela hon utstrålar "prata inte med mig om min adoption". Hon är dock en toppentjej som tycks må väldigt bra och som verkar ha en superrelation till sin familj. Tidigare jobbade jag med en annan tjej vars föräldrar inte berättade för henne att hon var adopterad, själv måste hon ha vägrat inse (det syns att hon är adopterad). Hon hittade adoptionspappren när hon var liten (måste ha kunnat läsa) och stängde in sig i en garderob och bara grät (hur korkad får man bli som förälder när man inte pratar om det, det är ju inte så att man kan hålla det hemligt hela livet). Hon var deprimerad som liten och mår inte särskilt bra idag heller. "Mina föräldrar är inte så kärleksfulla", brukar hon säga. Men öppen om det är hon iaf och det tror jag är bra.

Fast... det är nog inte lätt att hantera det här med adoption. Är kanske inte lätt att vara förälder till ett biologiskt barn heller.

Kram till dig

 

Hedda

9 september 2010 22:16

Apropå det här att klara förhållandet, ja hur gör man? I vårt fall så har vi levt så många år utan barn så att det är det enda vi känner till. Vi är tillsammans för att vi älskar varandra, är bästa vänner och attraheras sexuellt. Inget av det har barnlösheten tagit bort. I o m min mans (varning, explicit!) oförmåga att få utlösning under samlag har själva sexet aldrig förknippats med barnlöshet/fruktlösa försök. Jag hoppas att barnlösheten inte ska få förstöra för oss framöver heller.

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

9 september 2010 23:06

Jag känner verkligen igen det där att inte känna till så mycket annat än barnlösheten. Vår relation bygger på samma grunder; vänskap, kärlek, lust och tillit såklart...
Men faktumet att vi är mellan två världar har gjort att vi nog dragit oss undan en del... Fast jag tröstar mig med att vi trivs så bra i varndras sällskap... :-D Och att det nog kommer förändras när vi väl har barn! tack för att du delar med dig!

 

Teachgirl

9 september 2010 23:41

Klart att det sliter, men det bygger också upp vårt förhållande tycker jag. Det blir lite av en "vi-mot-dom"-känsla mot världen. Vi har genomgått så mycket tillsammans och det märks att vi känner varandra utan och innan. Vi håller just nu på att besvara frågor från biolandet om hur vi ska vårda vår relation när vi adopterat.

http://varforinteviocksa.blogspot.com

litenlangtan

10 september 2010 09:14

Vad spännande! Vilket land har ni valt?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...