I går var en riktigt deppdag... Jag hade segt med kunder med på jobbet och jag kom liksom inte igång med något. Vädret var sådär gråtrist som det kan vara och jag stod och funderade på saker och ting...

Mest av allt funderar jag på högtiden påsk - och varför det känns så ledsamt att inte ha något att göra på påsk - med någon...

Men jag har ju faktiskt en underbar tur - jag får vara med min allra käraste vän, älskare, make och förtrogne på påsk...

Jag är inte religiös så jag är inte nån Påsk-firare av stora mått och det är godiset, äggen, maten och gemnskapen jag vill ha... inte Jesus, uppståndelsen, det grymma sveket osv... 

Vi frågade några barnlösa vänner om påsk - en av dem jobbar kväll så det blir ingen middag för henne skrev hon. Frågade de nära vännerna vi besökte i helgen - de skulle till andra "gemensamma vänner" till oss antagligen. Men vi är inte bjudna dit.

Förmodligen har de tröttnat på att bjuda oss - lika mycket som vi tröttnat på att gå dit. Det är alltid dessa barnfamiljer, höggravida, nyförlösta, heroiskt IVF-ande paren som är bjudna... och så vi...

Har liksom lessnat på att det alltid är samma sak och inget nytt under solen. Varken bland dem eller för oss...

Dessutom räknar jag inte in det här "arrangerande paret" som mina nära vänner längre då de gång på gång väljer FÖR mig. De väljer bort att överhuvudtaget prata om vår längtan och önskan efter barn - då jag/vi inte talar om det med dem

- nähe, de talar inte om det - då gör inte vi det heller...

Jag orkar inte vara arg, ledsen, besviken och sur över det här mer...

Men likförbannat så gör det mig ont...

Men det som nästan gör ännu ondare är ju att ingen annan jag känner bjudit in mig till sig heller. Jag och maken förundras ibland över det här - att vi gärna bjuder in till grillning, fika, middagar, kalas, bjudningar mm - men det är sällan som vi är påtänkta när de ska göra något själva...

Usch va ja ä bitter ida mä...

Ska glädjas åt att få va med min make i helgen!!!