Just ja... Kom ju på att jag träfade min pappa en kortis i fredags...
Jag handlar av de varor han levererar till jobbet nämligen och nu hade jag slut och ringde och beställde på hans mobil både mån och tis i veckan som gick...
Men inget svar...
och eftersom jag är en del arg på min pappa sen alla saker kommit fram under året så tänkte jag inte lägga två strån i kors för att få honom att komma hit. Är han intresserad av mig och att leverera sina varor så får han väl höra av sig...

Så på fredagen ringde han nån timme innan jag skulle gå hem... Han kunde komma förbi nu om det passade sig... jodå, kom du...

Så kom han och jag var lite avmätt artig och vi kramades hej och småprata lite om vår semester osv...

Han sa att de skulle resa - vart då frågade jag fast jag visste - och så berättade pappa att de reser till Spanien igen i april. Men inte skälet till varför de ska resa - som jag iofs hörde av min bror...

Jag gick inte djuplodande in på något och jag tror att min pappa kanske kände av att stämningen inte var på topp...

Slängde dock ut en fråga om hur min barndom var - han mindes särskilt hur jobbigt det var fär mig och dem under en av mina operationer under barndomen. Jag var runt 3 år och det var tungt att lämna mig där på avdelningen och åka hem med lillebrorsan... 
 
Han sa också att om man råkar ut för någon som är farlig eller vl göra en illa när man är liten - så är nog chansen att man inte vill träffa den personen ganska stor...

Om det inte är en vuxen som ska färeställa ens förälder eller vårdnadshavare tänkte jag... 

Alltså - det låter illa - som att min pappa och mamma plågade mig på något sätt men så var det inte. Jag minns min barndom med glädje och kärlek och att livet var lätt. Det var sen det blev svårt och jag var duktig på att gå in i martyrskapet och tycka synd om mig själv och längta tillbaka till en familjesituation som jag inte visste något om ur de vuxnas perspektiv. Jag tror inte jag valt att stanna med min pappa om jag var min mamma. Men för min del så kanske man borde talat lite mer öppet om vad som orsakade skilsmässan och att mamma och pappa inte skulle "skona" oss från så mycket... Istället så blev det en rejäl jävla kittel av lögner, baktal, styvmamma och styvpappa och halvsyskon som tog tid och plats och en ostyrig tonårsdotter full med extremt ömtåliga hormon-känslor...

Helgen har varit bra... Vi har träffat en hel drös med goa små tjejer och lekt och busat med dem. Mest jag men ändå! Makens vänner som bor i Växjö var på besök i Gbg och vi tittade in hos dem på lördagen för lite fika och gos...
Efter fikan gick vi till lekplatsen och jag höll igång minstingen genom att valla henne upp för trappan till pappan som släpte ner henne för ruschkanan där jag tog emot och så upp igen för trappan till pappan och ner för ruschkanan igen... och om och om och om igen...

Efter detta tog vi en välbehövlig paus på ett fik i närheten innan vi åkte till en restaurang där vi såg matchen Inter-Roma som tyvärr slutade med förlust för makens Inter...

Lördagen startade slött - hämta upp tvätten medans Maken tog en löprunda. Sen åkte vi i god tid till Bäckebol för att kika på korgar till vår hall innan vi skulle på middag hos R med sambo och dotter. När det var 30 min kvar och vi precis skulle åka vidare fick jag SMS från R - om vi kört vilse...
Då slog det mig att vi glömt att ställa om till sommartid...

Men men, det var inte hela världen. Vi kom ut till dem och fick god utegrillad kyckling och potatisklyftor och sallad. Hembakta bullar till kaffet och en hel del bus och gos med deras dotter. Mysigt...

Jag slås återigen över hur enkla, lättillgängliga och mysiga och fulla med bus och gos dessa små tjejer är. Till skillnad från min brorsdotter som är reserverad, stillsam, mammig/pappig och inte vågar varken leka, släppa loss, eller busa med oss när vi kommer. Nu vet jag ju inte om det är just för att vi är med som hon är sån - eller om hon är sån med alla andra vuxna. Men jag kan ju ändå tycka att alla dessa tre tjejer har vart lite "reserverade" i början men efter nån timme så har allt släppt och det är inga problem att bli upplyft och lekt eller tröstad eller gosad med av nån av oss. Skulle jag göra något liknande med min brorsdotter skulle hon förmodligen skrika i högan sky och bli ledsen eller rädd. Efter nästan 1 vecka ihop i Thailand kunde vi leka lite och jag fick hjälpa henne på toa... men det var ju för att varken mamma eller pappa var där just då...

När man tänker på hur vårt framtida barn kan bete sig så är det kanske troligt att hennes beteende kan likna brorsdotter men det hade ju varit önskvärt att det blir mer likt de andra tre tjejerna såklart. Att de inte uppvisar någon rädsla för andra människor. Hellre att h*n är nyfiken och känner trygghet med mig och maken men ändå vågar lockas till lek av andra vuxna än att h*n är ett skyggt barn som inte vill att andra ska interager amed henne/honom...

Jag kan se deras välvilja. De vill alltid vara nära sitt barn, finnas tillgängliga och vara en trygg familj. Men man måste ju göra barnet tryggt i andras sällskap också. Det finns ju gränser och det är ju inte bra om det är en kamp att nå fram till barnet eller en kamp att lämna mamma och pappa för en stund.

Tur att man har goda och mindre goda förebilder...

Vidare så fråga vi vad som händer på påsk - den närmar ju sig med stormsteg... Vi har frågat några vänner som inte har barn - de ar upptagna med jobb. R och hennes familj var bjudna till A som jag inte längre är så angelägen om att pola med - och tydligen har det gått hela vägen fram för de har inte bjudit in oss den här gången. Vi har nämligen tackat nej till ett par av deras tillställningar... Som iofs brukar vara ganska lika. Enkelt och bekvämt för dem att ha folk hemma då de har två barn. Det kommer komma exakt samma människor. A's svåger, kanske hennes syster med kille och spädbarn. En höggravid mage med tillhörande blivande föräldrar, ett par som strävar efter graviditet med 3 fullgjorda IVFer i bagaget och så R med hennes familj... Kanske C och hennes familj dyker upp också... Men vi är inte bjudna denna gången...

Nåja... jag jobbar nog på påskafton och vi är väl inte sånna så vi inte kan roa varandra - men visst känns det ltie surt att inte ha något att göra med nån som vi känner...