Skrivit har jag alltid gjort - i början för mig själv endast. Jag har mängder med dagböcker i pappersformat (men var är de, hittade inga när jag letade igenom källaren juh!)
Med det fantastiska Internet har möjligheten att bli läst av andra ökat.
Bloggat har jag gjort på många ställen och med diverse anledningar. Ofta mår jag bättre av att få skriva av mig lite. Ärlig är jag alltid, mina känslor är äkta - men de är inte bestående som tur är...

Helgas dagbok har inspirerat mig till att blogga helt öppet även om mina tankar och känslor kring min barnlöshet. Hennes devis är att alla känslor måste få finnas - även de som inte är rosenröda och vänliga. I hennes blogg kan man läsa väldigt öppet och ärligt om hennes svarta och mörka sidor också och det gör henne så bra. Att hon vågar blotta (och blogga) om de mindre vackra sidorna i sin verklighet! 

Jag hade för länge sen en annan blogg som hade samma namn - först på Familjeliv och sen på en bloggportal. Men så upptäckte jag att min ena kollega nog hade råkat få ögonen på min blogg genom att jag vart oaktsam när jag skrivit eller läst den. Jag blev kall inombords för det var vid det tillfället som hon blivit gravid och jag var som mest ledsen över att våra IVF inte fungerade.

Jag antar att hon var väldigt nyfiken på hur mina tankar gick kring hennes graviditet - när allt var som värst för mig.
Jag konfronterade henne aldrig med det här - jag kunde ju inte vara 100% säker på att hon verkligen läst något - men jag är till 99% säker på att hon faktiskt gjorde det. Utan att be mig om lov eller kommentera det vidare.

Resultatet var att jag låste min blogg för alla - det gick inte att välja att låsa vissa inlägg.

Igår fick jag en förfrågan om att lägga en länk till min blogg från sidan villhabarn.se.

Några av er andra är också tillfrågade misstänker jag - jag vet inte riktigt hur jag ska tänka i det här fallet.

Jag vill fortsätta vara anonym. Jag vill kunna skriva om vardagliga händelser och tankar och problem. MEN jag vill inte att vänners vänners vänner ska kunna luska ut att jag är jag. För det är ju trots allt en värld där det ganska lätt går att dubbelkolla saker...

Samtidigt som det boostar mitt skrivego att få fler läsare och fler kommentarer och feedback på det jag skriver...

Hur tänker ni andra? Jag kan tänka mig att lägga lite tid på att försöka sudda bort de allt för uppenbara spåren till mig som person. Jag har inte lyckats skapa en helt osynlig dräkt nämligen - men fläckvis så är jag anonym...

Jag ska bestämma mig i morgon...

 

 

Hedda

5 maj 2011 15:25

Vilket är viktigast för dig? Att kunna skriva fritt ur hjärtat eller att få många läsare? Försöker bara göra valet lättare för dig... :)
Om du skulle vilja få fler som läser så finns det andra knep också.
Själv skulle jag för allt i världen inte vilja röja min anonymitet, men det är ju bara jag. :)

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

5 maj 2011 16:30

Jag vill såklart kunna skriva fritt ur hjärtat - men jag tror också att vår historia kan vara av intresse för andra och jag gillar ju att mina förebilder faktiskt finns kvar och fortsätter skriva efter deras barn är här vilket jag också ämnar göra! Jag får sova på saken tror jag!

 

Hanya

5 maj 2011 20:09

Kikar in en kortis...din mailadress har försvunnit därför kommer du inte åt min blogg. Inboxa den till mig så fixar jag inbjudan.

 

Cecilia summerar

6 maj 2011 08:33

Intressant fråga. Och svår. Jag är ju totalt oanonym och undrar ibland om det är klokt. Eller rättare sagt, jag undrar ibland om andra tycker att jag är riktigt klok när jag under eget namn skriver om också det personliga.
Men man kanske inte ska fundera så mycket över vad andra tycker eftersom vi har så olika värderingar om vad som är OK att berätta om eller inte. Vissa skulle ytterst sällan svara nej på "Hur mår du?" (hur tungt de än har det) och de människorna tycker nog att det är att fläka ut sig om man avslöjar att livet inte bara är rosor.
Till skillnad från mina dagböcker från ungdomens och även från barnlöshetens början så kan jag gå tillbaka i bloggtexter och stå för det vi skrivit. (Både jag och maken har efter två år gått igenom vår öppna kenyablogg där vi bjöd på¨också det tunga - och det är en lättnad att vi varken skäms eller ångrar oss).

Nu kom jag helt ifrån ämnet och började prata om mig själv istället. Sorry!
Jag tror att jag skulle ha valt att blogga anonymt om jag hade varit i början av barnalängtanstid. För mycket gjorde för ont för att visa för alla dem som inte kunde förstå det.

Jag tycker om din blogg och tror som du skriver att den kan vara till hjälp och stöd för många. Men när barnet nu är på väg kommer kanske ett vägskäl (oavsett villhabarn eller ej) eftersom det med ett nyadopterat barn är svårt att vara totalt anonym. Om man inte blir delvis fiktiv med land, ålder, kln osv för att inte riskera att nån obehörig ska gissa sig fram till vem man är.

Men oj vad jag surrar. Skulle kunna fortsätta ett tag till, men ska nog fortsätta att fundera med mig själv kring att jag har gått ifrån att inte lägga ut en enda personlig bild på Facebook till att blogga öppet i eget namn. (!?!)
Lycka till med sovbeslutet. Och med allt det fantastiska som väntar er framöver!

http://www.villhabarn.se/blogg/3395

litenlangtan

6 maj 2011 11:24

Jag tackar för dina kommentarer och har nog faktiskt bestämt mig för att jag hoppar på - jag kan ju alltid hoppa av :-D

Då blir vi "kollegor" på sidan då :-D

 

Cecilia summerar

7 maj 2011 21:54

Kul att vi är kollegor! Och att ditt kommande barns mormor redan har träffat en kompis mormor!

http://www.villhabarn.se/blogg/3395

litenlangtan

9 maj 2011 10:32

Hm, något litet missförstånd månne. Min mamma har träffat en av mina kompisar... :-D
De är arbetskamrater kan man säga...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...