Surfar runt på måfå - hamnar på en blogg som refererar till den här artikeln

som handlar om en likande upplevelse som Kix gick igenom för inte så länge sen...

Paret blev tillfrågade om ett svensk barn som inte var fött - och de har blivit de enda föräldrar som det här barnet känner till eftersom den biologiska mamman inte ens sett sitt barn efter förlossningen. De fick barnet i sin vård endast 4 timmar efter förlossningen.

Efter 8 månader ångrar sig de biologiska föräldrarna och vill upphäva adoptionsmedgivandet. Jämte artikeln finns två länkar som handlar om adoptionsprocessen i Sverige och att de biologiska föräldrarna har stark makt i lagens mening.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka - självklart är det fruktansvärt för de biologiska föräldrarna att behöva ge upp sitt barn. I alla länder, i alla lägen, i alla situationer. Samtidigt undrar man hur länge man ska ha "ångerrätt"? Det står i artikeln jämte att 6 veckor är kutym att ha som "betänktetid" innan man går vidare med adoptionen i lagens mening...

Jag kan tycka att det är barnet som kommer mest i kläm här - han blir "långsamt" övervallad till den biologiska familjen där han ska bo halva tiden hos sin biomamma och halva tiden hos sin biopappa - som han inte känner.
Jag skulle på inga villkor vilja vara med om detsamma - varken biofamiljens öde eller adoptivfamiljens öde... Mitt hjärta finns hos barnet, pojken - som tillbringat sina första 8 månader med "adoptivfamiljen" (jag sätter detta inom parentes - tanke var att adoptionen skulle komma till skott - varför den dröjt så länge som 8 månader finns det ingen förklaring till - då är jag tacksam över att vår domstolsprocess endast kommer ta 3-6 veckor!) som är helt förkrossade över beslutet att barnet tas i från dem såklart.
Jag kan ju förstå deras känslor...
-"Förut längtade jag efter ett barn, vilket som helst - nu längtar jag ju efter honom"

Jag kan också sätta mig in i hur kvinnan som fick lämna sin son i landet kände efter att hon kommit hem. Jag längtar ju efter vårt barn - men jag vet inget om det ännu - pojke, flicka, 1 år eller 3 år - vi vet inget alls. Förutom att håret är mörkt och likaså ögonen...

Men dessa kvinnor längtar ju efter 'sina barn' som de blivit tillfrågade att älska och vårda - men sen mist... Fast de är i livet...
Så grymt, så hjärtlöst, så fruktansvärt...

Jag gråter stora mörka tårar på insidan och känner hur strupen snörs åt och det trycker över bröstet...
jag vill inte vara i deras kläder - jag vill att de ska få bli lyckliga som hela familjer till 'sina barn'

-edit--------------------------------------

Nanashi upplyste mig om att krokoditårar betyder "falska tårar" och det var inte så jag menade... jag skrev det i betydelsen "stora tårar" så jag har ändrat rubriken...

Vad fyller man sina dagar med egentligen? För inte tänker jag på vår adoption alla dygnets vakna timmar.

Dagarna rinner sakta genom timglaset - dag läggs på dag och vecka på vecka. Månader går också - inte långamt alls som man hade kunnat tro...
men inte snabbt nog om du frågar mig...
Jag räknar från dagen då vi skickade handlingarna - nu har våra papper vart i landet i 3½ månad och det verkar stå helt stilla.

När de glädjande beskeden att det kommit 4 spädbarn till familjer i år kom i mitten på mars blev jag jätteglad - det finns chans att vi kan få en liten var min första tanke...

Sen tänkte jag;

-bebisarna är slut... vi kommer få en 3-åring med vilja av stål, ett utveckat språk och med många milstolpar bakom sig...
Jag vet att vi har lika stor chans att få båda delarna - men det hade vart så fint att få dela något av de där första trevande stegen, orden eller matupplevelserna...
Visst har en treåring mängder att upptäcka - men vi har missat de allra första viktiga händelserna i vårt barns liv...

Nåväl. Vi kan inte göra annat än att vänta och se - det känns så svårt att föreställa sig vem han eller hon är - humörsmässigt, utseendemässigt och personlighetsmässigt.

Jag försöker att inte låta fantasin skena iväg med mig men ibland är det så befriande att bara blunda och tänka att vi är hemma nu - med vår lillo - småmyser i sängen på söndagmorgon... Går en promenad med vagnen och tittar på fåglarna och blommorna i skogen eller leker på lekplatsen...

Läste förresten på vårt forum att ytterligare en i "mammagruppen" äntligen är hemma nu - efter 9 veckro i landet med sina 2 små charmtroll! Det måste ju vara fullkomlig lycka!
Åh vad jag längtar tills vi får känna detsamma!