När allt var i rullning; barnlösheten, deppigheten, hopplösheten - så drabbades min man av panikångest. Jag tror det kom sig av att han hade haft mycket stress och press i sitt liv och aldrig tillåtit sig att känna efter eller bara vara mitt i det.
När det sen uppdagades att han inte kunde göra barn med mig så blev det att allt bara pös över åt alla kanter. För honom blev det en fysisk grej. Han hade problem med att andas - hjärtat slog dubbelslag och han hade yrsel och ångest. Allt kom över en natt och det har tagit lång lång tid att gå över.

Innan kunde han ha krämpor som alla andra - lite ont här eller där, det går väl över!

Efter panikångesten så har alla små ont och alla små kraxiheter, febrigheter och sånt där blivit uppförstorat och uppmärksammat och kanske till och med läkarundersökt - för att kroppen blev det vapen som ångesten tog till...

I veckan som gick kom mannen hem och sa:

-Jag känner lite lite lite i halsen - men jag tror jag inbillar mig!

Då kändes det som en stor jävla seger. Inte en enda inbillningsjukdom har passerat sen den där dagen i november 2007 - förrän nu 3½ år senare...

Seger!

Jag talade om för mannen precis vad jag tänkte och hur skönt det var att höra att han var inbillningssjuk - precis som innan!

Nu tror jag att vi kan lägga panikångesten till handlingarna och blicka framåt! Skönt!
Hoppas att han tar ut sig lagom på marathon bara... 

  

Självklart har vi några saker kvar att göra...

* köpa saker till vårt reseapotek - bla barnprodukter och solskydd

* måla vår del på huset

* kolla resväskor (ev en ryggsäck och en vanlig väska)

* köpa presenter ( har några kvar iofs)

* bestämma oss för den "paxade" barnvagnen

* bilbarnstol (barnvagnsmorsan hade visst kanske det också)

* Trappgrindar

* Klädskåp/Linneskåp till hallen

* Badbalja

* Madrass till spjälsängen


* Eventuellt ett hopfällbart skötbord

* Mormorsfilt färdigställa

Kommer säkert mera...

Det har lyckligtvis slutat blåsa - men jag valde att avstå cykeln idag för att ta mig genom hela stan till tandläkaren. Fick lagat det här envisa hålet och är nu bara en klippning från att vara nöjd med livet i väntan på lillo...

Men varför dröjer honom så länge? 4 månader har gått snart sen våra handlingar lämnade Svedala. Och snart är vår ansökan 3 månader gammal och fortfarande inte "godkänd"...

Dokumenten kommer bli gamla och nya papper ska skrivas och nya pengar ska betalas...

Frustration...
Allt på jobbet går i ultrarapid och jag vet inte vad jag ska hitta på för att stressa på den...
Ledig helg ska bli skönt.

Kommer dock att vara ensam och kan jag sysselsätta mig med att göra nåt nyttigt i huset. Annars får jag bara slappa och slöa - det är mer min melodi liksom... Hoppas på fint väder så jag kan sola och softa och läsa min braiga bok!

Ska träffa mamma en kort sväng imorgon och äta lite lunch. Det blir fint det...

Inga svar från vår kontakt på AC... hon är väl redigt trött på alla frågor kan jag tro...

Inget händer, inget kul - inget tråkigt... bara tomrum...