Vännerna på besök hade med en trevlig present... En ny flaska äkta Champagne så vi kunde byta ut den vi fick på vår bröllopsdag - den drack vi tillsammans med dem till skaljdjuren vi åt på lördagkvällen.

Vi har haft väldigt trevligt de här dagarna - men jag känner mig lite bekymrad över deras relation...

Hon är ganska nyligen 30 fyllda - hon är inte helt övertygad om att hon vill ha barn. Hon har tidigare berättat för mig att hon har en diagnos på PSO-S vilket gör att hon har oregelbunden mens och detta kan ju oftast ganska enkelt behandlas med pergotime då det blir dags att försöka få barn. Men hon har hela tiden som vi känt varandra diskuterat det faktum att hon inte vet om hon vill ha barn. Hon berättar om att hon "ser för många negativa exempel" - där barn tär på förhållandet, sexlivet, kroppen, arbetslivet, på allt... De bor dessutom i ett land där det inte är lika bra förspänt som i Sverige med föräldraledighet osv... Dessutom är barn för henne det ultimata tecknet på att man plötsligt är vuxen och krävs på ett ansvar - ansvaret att ta vuxna beslut och ansvaret över någon annans liv.

Hon har många gånger begärt mer tid. Först var hon för ung och gick i skolan, sen var de inte säkra på att de skulle bo kvar i Sverige. Sen var det att de inte hade något fast arbete. Det har säkerligen funnits fler skäl. Hon känner sig fortfarande inte säker. Medans hennes man som är 6-7 år äldre inte vill vänta särskilt mycket längre. Han har tydligen "hotat" med att lämna henne om hon inte bestämmer sig snart...

Jag frågade om hon var helt säker på att hon INTE vill ha barn - det är hon inte - men hon vill ha mer tid... men hon förstår att tiden snart rinner ut... Han kan inte tänka sig en barnlös relation och hon är kanske inte beredd att ha barn bara för att behålla honom i sitt liv.

Igår tog vi en promenad på eftermiddagen när våra män kollade på sport... Vi pratade lite mer ostört om saken hon sa själv det som jag upptäckt - att det liv utan barn de lever nu påverkar deras liv lika negativt som ett liv MED barn skull kunna göra i hennes ögon...

Hon berättar att hon försöker prata med honom ibland om det men att han flyr undan situationen - det blir för känslosamt på något sätt.

Det gör mig ont att se dem... de har vart ett par i många år och gifta sen 2007. De klagar på varandra och ger den andre "tjuvnyp" så fort de kommer åt. Hon tycker att han ibland beter sig som ett barn och varför skulle hon bilda familj med ett "barn"?
Ikväll ska jag förhöra mig om ifall maken och hennes man pratade om familjebildning också och jämföra lite...
För mig och maken har vår barnlöshet varit en väldigt tuff tid - men vi har ju alltid kämpat mot ett gemensamt mål och hela situationen har fört oss närmare varandra.
Deras olika inställning till familj är något som drar dem ifrån varandra och det är synd - men kanske oundviklig...

Deras vecka kommer dessutom starta med att de ska vara barnvakt åt en liten tjej på 3 år - undra hur detta ska gå?

Jag önskar så att jag kunde säga något smart till dem idag innan jag lämnar dem på flygplatsen men jag antar att det är deras uppgift att lösa den här knuten på sitt sätt. Kanske är det inte 'ment to be' om de inte kan komma överens och vara på samma ställe i livet. Kanske är det så att de egentligen vill samma sak fast det går olika fort fram för dem?
Kanske ska han inte dra henne in i familjelivet för då orkar hon kanske inte stå kvar där MED honom och då landar allt i att de går skilda vägar - men har ett barn ihop...  kanske är det ändå deras relation och deras problem att äga - ett barn kanske inte hjälper till alls...

  
Bilden är lånad från Internet