21 månader gammal är min son nu - 2-årsdagen är inte långt borta egentligen. Vi har varit en familj i snart ett och ett halvt år. Tiden går så fort, den fullkomligt flyger fram. Och står i princip still. På samma gång.
Varför kan jag inte säga. Men det är så det är.

Våra veckor flyter i varandra även om de ser helt olika ut för mig. En lång med lördagsjobb. Ett välbehövligt avbrott mitt i med en föräldraledig dag. I veckan som gick gjorde vi inget särskilt egentligen.
En kort vecka med många ledig dagar på raken. Jobbet funkar just nu. Jag härdar ut lite och ser framtiden an.

Sonen snackar och babblar och bubblar. Vi har som igår börjat använda rullgardinen igen. Inte för att det är så ljust så vi blir väckta på morgonen direkt. Men kanske lurar det vårt barn att tro att det är natt fortfarande när det faktiskt ÄR svart i rummet och jag väser:

-lägg dig ner och sov lite till, det är natten!

När han väcker mig med en välriktad spark i revbenen eller en box i huvudet strax före 6...

Det är inte alltid charmigt att samsova. Helst inte när han inte behandlar sin pappa på samma "kärleksfulla" sätt som mig...
Idag fick jag iaf sova till kl 06...

Att lämna på förskolan gick bra. Han satte ner hälarna i dörröppningen och kved "mammamammamamma" några gånger men sen sa någon det magiska ordet 'bilar' och vips så släppte han min hand och så var han långt inne på sin avdelning...
Han fick sällskap med ett antal små kompisar vid fönstret när det skulle vinkas ordentligt... 
Sötisarna... Det är skönt att det fungerar nu och att det bara tog några veckor innan det började flyta på som det skulle. Å andra sidan har jag ju märkt det förut med tex den medicin han ibland måste ta. Det var KAOS när vi skulle börja ta den igen efter sommarens uppehåll men det gick några dagar och så var det en "vana" det med...

Vi har också vant oss vid att sonen pratar. Inte hela meningar. Men väl 2-ordsmeningar - ibland. Det var roligt att följa med precis i början - nu är det ingen idé att skriva ner alla nya ord längre, de kommer hela hela tiden... För det mesta kan vi tolka och utläsa det som inte låter klockrent.

Favoritordet är fortfarande NEJ men vi märker också att SEN är ett populärt ord. Som vi antagligen använt ofta. För allt vi säger nej till replikeras allt som ofta:

-Sen?

Hemma blir han arg ibland. Kastar sina leksaker och mat omkring sig, till synes utan direkt anledning.
Det är omöjligt att hitta någon specefik orsak till utbrotten men det är kanske en fas han ska igenom.
Andra faser som kommer och går märker vi ju av och när de klingar bort har han oftast någon ny färdighet. Nu vet vi inte riktigt vad det är men kanske handlar det om en slags anspänning i familjen, kanske på grund av det här med förskolestarten... att vi vart ledsna och oroliga för om det ska gå över och när det ska gå över... Eller så har det med framtiden att göra...

Snart kommer en ny stor omställning ske. Han ska bli storebror och vi ska få ett barn till!
Vi har försökt förbereda så gott vi har kunnat. Pratat om en bebis till. Berättat vad som ska ske. Hur det ska ske. Han är ju ännu för liten, på tok för liten för att få ett syskon. Men vi har inte haft något val egentligen. Vi kunde helt enkelt inte tacka nej till att bli fyra.

Vi bor för trångt, vi är inte mentalt helt redo för ett syskon heller. Men vi har aldrig kunnat välja NÄR i livet vi ville ha barn. Vi är bara så tacksamma över att vi får den här möjligheten, att vår son ska få växa upp med ett syskon.
Vägen fram till det här har inte varit rak. Den har varit krokig, bitvis riktigt snårig och näranog tagit slut nånstans mitt på.

Men nu verkar det bli så här. Vår familj ska utökas med ytterligare en liten person. Det kommer bli tufft - det är jag helt medveten om. Vår son är en viljestark personlighet. Att dela sina föräldrars uppmärksamhet med ännu ett syskon blir en stor omställning för oss allihop. Vi har ju längtat och väntat så länge på honom så vår önskan hade ju varit att han skulle få vara ensam med oss lite längre än vad det blir. Men samtidigt så är det ju skönt att ha barnen tätt, de kommer ju få stor glädje av det när de blir lite större tror jag.

Men berätta mer om bebisen tänker ni...
Hmmm, jag tänker inte ge er så mycket info. Jag har hintat tidigare om ett spännande 2013. Men allt har varit så osäkert... det är fortfarande inte helt helt 100 att det här går vägen - men det känns tillräckligt säkert för att jag ska våga skriva om det här. Jag behöver det. Jag behöver lufta det hållit hemligt så länge nu.
Jag säger inte mer än så här...
;-D