Mötte en pappa på lekplatsen med två små barn i samma åldrar som mina ungefär. Vi kom att prata om allt möjligt och jag nämnde sonens födelseland och då vaknade hans nyfikenhet och han frågade vidare...

På nåt sätt uppfattade jag det som att han ifrågasatte kostnaden för adoption kontra den "vänliga" handling vi gjort för att ta oss an ett barn som inte hade våra gener...

Jag sa att jag inte uppfattade det som någon samaritisk handling utan att vi helt självisk bara följer vår dröm om barn och familj - till ett lite högre pris än andra bara...

Jag sa att om man vill adoptera av solidariska skäl blir man nog knappast godkänd av myndigheterna idag. Detta förvånade honom men jag försökte att inte låta överlägsen utan förklarade sakligt hur det fungerade.

Det är andra gången jag stöter på det här med att människor tror att vi adopterat för att vara snälla mot ett utsatt barn...

Vi har fadderbarn för att vara snälla mot utsatta familjer i den by där de bor.
Men vi har adopterat för att det var det sätt vi kunde bli familj på. Av rent egoistiska skäl. För att vi ville vara som alla andra - för att vi skulle få barn.

Det skrämmer mig faktiskt lite att det finns människor som fortfarande tror att det är av solidariska skäl adoption finns...