Usch, jag får en klump i magen när jag tänker på vad Familjen går igenom som var tvungna att lämna sin son i landet och åka hem. Att lämna honom där utan att få veta OM det ska gå bra, OM det ska lösa sig och de får återse varandra...

usch usch usch... Det går inte att sätta sig in i de tankar och känslor som de pendlar mellan.
Orkar man tänka på ett annat barn, ett nytt barn? Hur ska man gå vidare när han fortfarande lever, men inte med dem?
Det är kanske så en mamma som lämnar sitt barn för adoption tänker och mår...
Och då inser jag att det måste gå över, det måste blekna och avta, det måste gå att gå vidare och man måste tro att det kommer gå bra för honom. Och för föräldrarna...

Men fy fan för att vara i deras skor...
Och som man är funtad så tänker man såklart att det där kan ju hända oss med?! Nu ska vi inte måla fan på väggen - vi är inte de enda som haft problem längs vägen hit - där vi nu står och trampar... MEN vi har haft osedsvanligt mycket otur... Ändå känner jag ingen ångest, inga krämpor i magen eller kring hjärtat... inte ens i vänster sida där jag faktiskt börjar tro att min ångestklump suttit...
Just nu känner jag mig ganska välmående... förutom att jag håller på att bli sjuk... :-/

Jag läser också om Majas tankar kring äggdonation som syftar tillbaka till Kattmamman som ska donera av sina ägg. När vi höll på som bäst så var det faktiskt inte förrän på vårt "hej-då-samtal" som äggdonation kom på tal. Jag hade nosat lite på det på nätet och en kompis hade glatt sagt sig ställa upp som donator om jag ville det... men vi ville inte stå i kö i över 1 år för att kanske lyckas med IVF med äggdonation...  
Men frågan är ju faktiskt hur många som får/fått barn gratis/enkelt/som vanligt som funderar igenom det här med äggdonation? Jag tror att de allra flesta är IVFare i grunden eller är nära vän/släkting till en som IVFat... Är det inte så att man nästan är luttrad och gjort flera försök själv man kan tänka sig att gå igenom det för någon annan? För man vet vilken uppslitande situation paret befinner sig i som inte kan få barn med sina egna ägg...

OM mina ägg vart okej, om min man hade samtyckt (vet inte svaret på den frågan för det har aldrig vart aktuellt) och vi hade haft nog med biobarn själva så hade jag gärna donerat. När man vet hur lång tid det tar att stå i köer och hur skriande behovet är så visst hade jag gjort det för någon annan för mig helt okänd. Det fysiska var inte så jobbigt för mig. Jag klarade mig förhållandevis lindring undan från symtom och krämpor... Det var självklart en rätt jobbig upplevelse med själva äggplocket - men för vår del var det värsta ögonblicket det att det inte blev återföring mer än den enda gången med skruttägget...

När min vän M-S berättade om deras återbesök på IVF-klinken kände jag att jag var så himla glad över att jag aldrig mer behöver gå dit. De fula gula väggarna i väntrummet, där par och ensamma kvinnor sitter och stirrar ner i händerna eller viskar sinsemellan. Hur man gång på gång tittar på klockan och smygkikar på grannparet... Är de gravida, är de här för VUL? Är det här för att få tillbaka ett embryo, är de lyckliga eller ledsna? Är de här för att tala med psykologen...

Jag har så himla svårt för att tänka positivt om IVF alls efter våra erfarenheter. Det är inte för att vara taskig mot någon enda människa - det är jättebra att det finns och att vissa lyckas...
Men jag är ledsen över att jag fixerade vid det så hårt och trodde att ett mirakel skulle ske och att vi skulle få lyckas. Min hårda innerliga önskan efter att få känna mig normal och duglig.

Jag kan inte ångra något för jag var tvungen att gå igenom det för att komma fram till vad jag ville ta försteg härnäst. Eftersom jag fortfarande inte har mitt barn hos mig så kan jag inte säga att jag är befriad från barnlösheten. Men idag gör den sig mycket mindre påmind. Kanske är det för att så få av mina vänner väntar smått själva just nu...

Jag hörde om en olyckssyster som väntar på två små till sommaren. Efter kanske 4-5 IVF eller nåt... M-S planerar att göra FET när det blir så dags och självklart hoppas jag för deras skull. Men för oss är det så över. Ibland kan jag tänka på en annan vän... Jag minns hur hela hon stelnade till när jag berättade att jag visste att de hade svårt att få barn och att vi gick igenom precis samma sak och att jag ville finnas där för henne om hon ville prata om det.

Nu vet jag inte hur hon mår. Hon var så himla deppig och ledsen förrförra hösten. Sen vet jag att hon tog tag i saker och pratade med psykologen på SU. De gjorde IVF och fick ett missfall. Sen vet jag inte mer... än att hon verkar ha kommit till ro i sig själv. Hon har ett kärleksfullt förhållande, roliga vänner och en bra fritid...
Kanske har de kommit fram till att det går att leva utan barn. Jag vet att de inte ville adoptera...
Men det vill jag. Och jag vill det väldigt gärna, helst nu... :-D

Jag känner som Teachgirl det är svårt att hitta motivationen till att jobba... särskilt idag när jag fått så trista besked och så ledsamma nyheter kring landet. Och jagi nte känner mig helt kry i kroppen...

Längtar hem till min symaskin, faktiskt lite till tvättstugan också... vad som helst är bättre än det här...  

Mötet med L.N på SU gick som väntat. Han hade inga bra förklaringar. Han sa att äggdonation kanske kunde fungera efterom det verkar vara nåt deffekt med äggen hos mig. Äggdonation skulle kunna beskostas av staten men det är ca 1 år väntetid på att få gå igenom äggdonation i Sverige.

Jag är högst tveksam till att ytterligare fördröja en eventuell adoption med 1 år till - att sen sitta och rulla tummar i ytterligare 1 år för att kanske bli gravid med ett barn som inte till 100% är mitt och makens... 
Visst skulle det bli vårt barn fullt ut och jag skulle få stilla min längtan efter att få vara gravid. Men jag börjar förstå att vi kommer bli föräldrar på ett annat sätt. Till ett barn som inte är biologiskt till någon av oss. Och då känns det onödligt att skjuta fram en adoption ytterligare 1 år... Det tyngst är kanske att lägga alla de här förhoppningarna åt sidan och sikta på ett annat sätt att bli familj. Det var ju inte så här det skulle gå... 

Men det är också väldigt skönt att veta att jag aldrig mer behöver sitta i det hemska gula väntrummet på SU och känna klumpen i magen - att slippa se doktorer hasa fram och titta på klockan - förvirrad och trött... 
Att slippa höra de viskande rösterna mellan dessa par som sitter där med samma förhoppningar som vi. Att slippa känna förhoppningar och slippa få sina förhoppningar grusade av ödets nyck... 
När, jag kommer inte sakna alla tester, VUL, stick av nålar, nedreglerande mediciner, klockslag, nässprayer, ilskeutbrott, tårar och krossade illusioner... Inte heller de tankar och förhoppningar OM ifall att OM skulle slå in... 
Näe - jag lägger det gärna på hyllan - stänger dörren till de där händelserna i mitt liv och förpassar dem till att blekna bort och bli ett obehagligt minne... 

Jag vet att jag läste en bok för länge sen där det framkom att man lever sitt liv för att lära sig en specefik uppgift. Jag trodde länge att det handlade om mina relationer till män och till mina vänner och min familj... 

Men idag känner jag att det kanske inte alls handlar om det. Det kanske var något större jag skulle lära mig?!

Det kanske handlar om att hitta styrka i de grusade förhoppningarna - att suga kraft och lust ur en relation som ger mig näring att växa - att hitta den inre plats där jag kan komma till ro med vetskapen om att min lycka sitter inte i mitt genetiska arv - det sitter i förmågan att ge värme och kärlek och styrka till ett lite barn - att ge det barnet rätt förutsättningar att klara sitt liv - att se förbi människors fördomar och faktiskt också mina egna... 

Nu sitter jag här med tårar i ögonen och längtar efter min man - att få sjunka in i hans famn och gömma mig en stund. Det har varit en omtumlande dag...