Allt kring adoptionen lockar fram tankar, funderingar och minnen eller snarare avsaknaden av minnen kring min egen familj...

Jag har läst en hel massa om anknytning och spädbarnsåren och minnen från den tiden under de senaste veckorna och slås av att både jag och maken har "lämnats" av våra familjer i väldigt späd ålder.

Jag föddes med en missbildning och opererades första gången endast 1 vecka gammal... Jag låg mycket på sjukhus som liten och jag vet att min mamma pumpade och matade mig med flaska då jag låg på sjukhuset - om amningen sedan fungerade vet jag inte - det är inget vi pratat om...

Under mina första 5 år var jag mycket på sjukhus på grund av den här missbildningen och jag var utsatt för "operationer på försöksstadie" och det har gett mig permanenta skador för all framtid - som tur är inga synliga...
Jag minns väldigt lite av allt det här men har fått berättat för mig och sett bilder från födelsedagar och påsk och sånt som jag firat på sjukhus...

Min mans mamma var bara 17 år när hon fick honom. Pappan tog aldrig något ansvar och vad jag hört var han bara 6 månader när han skolades in på dagis eller förskola för att mamman skulle kunna försörja honom...

Idag har han ingen kontakt med sin riktiga pappa och av de 4 syskon som finns på den sidan har han endast sporadisk kontakt med en syster.

Detta har självklart format oss som människor - jag har kämpat länge med allt kring mina föräldras skiljsmässa och sviter efter den. Jag känner att jag fortfarande - efter 25 år - inte kan tala obehindrat om det och jag litar inte på min mamma.

Jag saknar i dagsläget en äldre kvinna att anförtro mig åt. Och när jag ser på min egen historia så har jag letat efter en "modersfigur" genom åren... Det har varit alla möjliga personer som varit "stand-in" för min mamma men den som funnits där för mig genom åren har varit min farmor - men nu är hon borta sen nästan ett år och oftast så tänker jag inte så mycket på det. Men nu när tankarna går åt familj och uppväxt så kommer saknaden och sorgen tillbaka.

Jag vet att jag borde försöka ta tag i min relation med min mamma men jag tror att problemet är att jag inte orkar/kan/vill/vågar ta tag i den konflikt som kommer uppstå där. Det är 25 år av uppdämd sorg och saknad och ilska och övergivenhet som kommer bubbla upp till ytan.
Känslor som jag äntligen lagt tillrätta i sina fack kommer kastas om och jag kommer ha fullt sjå med att försöka fånga in dem och sortera dem rätt igen. Kanske kan jag försöka närma mig problemet som jag gjort med min bror. Att som vuxen/mogen person se problemen och acceptera dem och sen försöka förlåta och gå vidare på ett nytt sätt.

Till viss del har jag accepterat och tagit ett stort steg vidare - men det var mer:

Jag är inte arg längre för jag tror att min mamma gjorde det hon kunde och trodde var rätt. Kanske saknade jag något (eller mycket) och vi kom på kant med varandra och förtroendet uteblev. Det har gjort att vår kontakt varit avståndstagande och ytlig under många år. Nu är det bättre men inte så bra som jag önskar att den var... 

I dagsläget skulle jag önska att hon var med intresserad av vår adoption. Hon har inte ställt en enda fråga kring detta sen vi förra våren berättade att vi kanske inte kan få egna barn utan överväger att adoptera.

Jag borde gå ut och äta middag med henne och säga till henne att jag vill att hon ska visa mer intresse och vilja vara nära sitt kommande barnbarn och att hennes äldsta dotter saknar en mammaperson. Även jag som nyss fyllt 37 kan sakna en mamma...

Och jag inser att jag saknar minnen - jag vet att jag tog mina föräldrars skiljsmässa så hårt att jag i ett enda drag slutade vara barn och gav bort alla mina leksaker, böcker och saker som hörde ihop med mitt liv som barn till pappa och mamma... Det var inget som ifrågasattes och undersöktes vidare vad jag kan minnas...

Jag undrar om inte jag tryckt undan och tvingat många andra minnen i glömska också? Hur får jag kontakt med mina egna minnen igen?  

Jag och Älsklingen pratade om hur vi vill vara som föräldrar igår - han sa så fint att han han vill var en kärleksfull pappa som är närvarande och lyssnande och en trygg person. Allt det han är mot mig vill och kan han också vara mot våra kommande barn.

Jag vill vara en aktiv, nyfiken, trygg och lite galen morsa som ger mycket trygghet och mycket självförtroende!