Adoption verkar vara det nya svarta som de säger inom trender, mode och inredning...

Igår spanade jag på "Förkväll" och såg Lulu Carter fixa ett biorum hos en familj... När familjen väl kommer hem bär föräldrarna på varsin mörkhårig, ljusbrun, sammtesögd skönhet från asien nånstans...

Några timmar senare står samma Lulu Carter i "Äntligen hemma" och gör en hall åt en helt annan familj... Men visst har de en adoptivson från något sydamerikanskt land med sig när de väl blir insläppta i sin nya hall!

Förresten så blev jag och maken föräldrar till en tjej igår... Vi har valt ett Fadderbarn från Equador via barnfonden och kanske kan vi hälsa på henne nångång i framtiden om vi ska hämta hem ett eget barn från samma land?!

(Vi valde ut de länder som intresserade oss ur adoptions-synpunkt och drog helt enkelt lott. Equador råkar vara det land som maken är mest intresserad av som givarland... slump? Eller öde?)

Igår höll jag en liten nyföding i famnen... mja, han är ju över 2 månader nu men han såg knappt ut att ha vuxit alls... :-D Men han tar säkert igen sig snart... Jag och hans mamma lärde känna varandra på familjeliv och vi har båda befunnit oss i barnlöshetsträsket under lång tid. Nu är hon lycklig nybliven mamma - men med stort intresse för hur det går för oss. Just den sortens mammor är skönast att umgås med :-D För hon vet vilken lycka hon har i det lilla liv hon bär med sig. Hon känner ödmjukhet inför att få vara mamma och skapa nytt liv. Hon vet att hon likagärna kunde varit jag.

Vi tog en promenad igår och jag putte barnvagnen upp å ner för backarna kring Delsjöarna och vi var rejält varma när vi var klara...
Bra samtal fick vi till också. Hennes kommentar på allt som händer i mitt privatliv just nu var:

-Vad rörigt ditt liv verkar just nu. Eller ja, det är inte ditt liv som är rörigt - det är livet kring dig som är rörigt...

Och det var nog huvudet på spiken.

Jag har också funderat lite mer på det här med murar och förmågan och viljan att klättra över dem. Jag är inte arg på mamma längre för att hon aldrig tog parti för oss - mig och min bror. Den allra värsta ilskan är över och jag fick stöd av att en kvinna i min dåvarande terapigrupp berättade om sina funderingar och skuldkänslor inför sin äldste son. EN mamma tänkte i banor som jag hade uppskattat att veta att min egen mamma tänkte. Det kunde faktiskt räcka. Det var inte min mamma som medvetet jobbade på relationen till sin dotter. Men EN mamma gjorde iaf just det. punkt.

Det hjälpte mig. Och jag vet att hon blev hjälpt av att höra mina tankar och funderinger kring min mammas svek och hur hon inte fanns tillgänglig för sina stora barn.
Sen är det ju det här med personlighet - alla är inte lika känsliga som jag och jag har ju inte alltid varit sån här som jag är nu med alla dessa djupa tankar och insikter som jag skaffat mig sen jag blev 30. Jag är ju glad och tacksam över att jag fick ett wake-up-call och kände att jag var tvungen att ändra på MIG. Annars hade jag nog fortsatt döna på och bli besviken och arg och ledsen över så mycket mer i livet. Förmodligen hade jag inte haft det här jobbet jag har nu, mannen jag har nu, vännerja och boendet jag har nu... Frågan är om jag hade haft något av det jag har nu? Jag tror också att jag kunnat hantera den här motgången med barnläsheten på såpass bra sätt på grund av de insikter och tankar kring mig själv och förmågan att läka och vikten av att vara öppen och prata om jobbiga saker.

Sen har jag fått frågan om man verkligen måste vara så nära vän med alla människor så man går in under ytan. NEJ - självklart måste man inte det. Och säkerligen är de personer som funnits under ytan (eller innanför murarna) rädda för att såra mig eller göra fel eller säga fel saker.
Så kanske är det jag själv som skrämt bort dem, motat ut dem och byggt på nya lager på muren... Det kan mycket väl vara så... Men det handlar ju om ett försvar och risken är ju övehängande att jag ska bli sårad på nytt och därför gör jag mig inte besväret att hjälpa dem in på nytt.
De ställer heller inga frågor kring HUR jag skulle vilja att de närmade sig mig nu. Så då antar jag att de inte är intresserade av att finnas på min sida muren.

Igår satt jag och maken och diskuterade kring frågorna i underlaget som vi fyllde i häromkvällen. Det är mycket som vi faktiskt svarat ganska lika på - som vi känns samspelta på. Det är svårt det här med minnen bakåt och familjelivet och uppväxten för båda oss. Det blir ganska mycket funderingar och tankarna skenar iväg på annat håll och vi har en hel del frågor kvar att prata kring. Men vi betar av dem efter hand...

Ska till bibblan och lämna igen några böcker också - har tänkt ta mig igenom "Experthysteri - kompetenta barn, curlingföräldrar och supernannies" också som kanske ger lite olika perspektiv på barnuppfostran på ett lättsammare sätt?! Jag tänkte ge den en chans iaf... men igår var jag för trött :-D

Idag kommer R hit och äter lunch med mig och det är alltid trevligt!
imorgon är det lunch med två gamla gamla kompisar. Det ska bli spännande att träffa dem igen efter ganska många år utan att höras eller ses...
I morgon kväll väntar då Ullared-trip med mamma - får se vad det ger. kanske bangar jag mina försök till en öppnare kommunikation med henne. Kanske är jag för rädd för att öppna Pandoras ask och väljer att låta bli...

Vem vet vad som är bäst?