En väldigt smutsig, ful och förbjuden sjuka är avundsjukan...

Det är på inget sätt en sjuka jag är stolt över att vara drabbad av men även de sjuka känslorna måste få finnas - och de måste få luftas... annars blir man nog värre drabbad än om de faktiskt inte får finnas till...
Jag vet ju att det kommer en tid när jag kan känna mig fri från den här sjukan igen...

Sen vi först började planera för barn för 4 år sen var jag inte avundsjuk på gravida och nyblivna mammor, jag var mest nyfiken...
Hur det kändes, vad man tänkte och hur lycklig man kunde känna sig av att få vara med om det där... som jag också så gärna ville...

En vän som jag träffade regelbundet blev gravid ungefär samtidigt som vi började försöka...
Hon lugnade min oro med att hon hade nästan blivit galen av att det tog så lång tid att bli gravid - 5 månader - och hade nästan börjat tro att något var fel på henne (hennes kille hade redan två barn sen tidigare) så jag skulle inte tänka så mycket på det och bara slappna av... så skulle jag nog vips vara gravid jag med!

När det gått drygt 6 månader så började jag känna ålderspaniken komma - jag skulle bli 35 snart och efter 35 VET man ju att fertilitet minskar... Kanske borde vi söka hjälp ganska omgående och ljuga lite om nån frågar hur länge vi försökt...

Så vi gjorde det... och blev utredda på en kvinnoklinik...
När min man fick reda på att han hade för få spermier var det som att presentera ett ofarligt skrubbsår för doktorn. För oss var det som om världen började gunga...
Läkaren slängde nonchalant över en broschyr och sa att vi snart skulle bli kallade till IVF-kliniken och där skulle vi få hjälp...

Omtumlade gick vi hem och försökte smälta informationen och jag började leta info på nätet om IVF... detta var hösten 2007.

Tidigt följande år fick vi komma på nybesök på IVF-kliniken... Det var så spännande och hoppingivande och allt kändes ganska bra, min cykel såg fin ut och vi fick starta upp redan efter några veckor...

På våren flyttade vi till vår nya lägenhet, en tvåa, vi visste ju ändå OM att vi hade svårt att få barn och var nya i BRF-svängen så en tvåa var lagom till att börja med... barnet behövde ju ändå inte så mycket plats i början när det var så litet...

Fram tills det här visste ingen om vår belägenhet... vi ville ju berätta den glada överaskningen - att vi väntade barn!

Iom flytten bad vi om hjälp och då fick jag besked från 2 nära vänner att de hjälpte gärna till med kunde inte bära så tungt, de var nämligen gravida!

Då drabbade den mig - svartsjukan...  Den fula och hemska svartsjukan...
När jag fick höra det svartnade det nästan för ögonen och jag kände hur magen flög upp i halsen och snabbt ner igen för att snarast göra om samma resa igen och igen...

Jag fick tvinga mig att verka glad och samtidigt kände jag ögonen fyllas med tårar... det gjorde så ont, så ont... Åh, vad jag önskade att jag var dem... Att jag kunde utropa:

-JAG MED, åh vad roligt att vi ska ha barn!

Istället tog jag mod till mig och berättade att vi skulle så gärna vilja vara i er sits men vi har svårt att få barn, vi ska få hjälp med det här genom provrörsbefruktning...

Reaktionerna var väldigt olika... ömsom hurtiga och ömsom tanklösa...

Vi skulle nog se att detta skulle gå bra, nån av dem kände till många som fått hjälpt av läkarna som vaaa så duktiga nuförtiden... Allt skulle gå som en dans...

I beräkningen fanns inte ens det som hände oss med alls... att inget ägg blev befruktat och kunde återföras...

Då dog jag nästan...

Det räckte liksom inte med att det var fel på min mans spermier - det var även fel på mig...
"Ett fel som jag säkert hade läst om" sa läkaren som ringde upp mig...

När jag hämtat mig någorlunda och gråtit tusentals tårar i kudden, mot min mans axel, på toa, på jobbet osv osv så tog jag mig i kragen och började söka efter det där jag skulle ha läst om på nätet...

hittade inget.

inget.

Så idag, 2½ år efter det där uttalandet vet jag fortfarande inte vad det egentligen är för fel på mig... ingen kan förklara och ingen vet...

Åter till den kompis jag berättat om min oro för där i början när vi inget visste... Hon hade precis fått en underbar liten dotter och var solskenet själv...
-Du ska se att det fixar sig nästa gång!

Det sa även läkarna, att vi skull prova med andra hormoner osv - det skulle följas upp noga och allt skulle bli annorlunda...

Jag prövade också akupunktur i samband med IVF 2 - för att vara på säkra sidan...

Sommar, 4 folliklar började anas på VUL och jag hörde på läkaren att han var inte helt nöjd... de hade hoppats på mer... och det gjorde såklart jag med. Hoppet i botten igen - samtalet med mannen och akupunktören senare resulterade i att vi hoppades på bättre än förra gången... vi skulle vara nöjda med att få ett ägg tillbaka... 100% bättre än förra gången!

Vid äggplocket fick vi ut 7 ägg och jag började känna lite hopp igen - om alla blev befruktade så skulle kanske 2-3 ägg kunna klara sig vidare - inte kunde vi drabbas av samma jävla otur en gång till?

På dagen för ET - embryo transfer - var jag så jävla nervös... men samtalet kom inte så vi åkte till kliniken...

ETT ägg hade befruktat sig men delade sig långsamt... hade det funnits fler hade de aldrig ödslat tid och pengar på att återföra det där skruttiga embryot. Tillockmed läkaren var förvånad... bara ETT av sju, trots andra hormoner och allt...
Jag grät när jag fick tillbaka vår prick... systern som gav mig morfin höll min hand så hårt så hårt och jag såg att även hon var blank i ögonen...

Jag gav aldrig mycket tilltro till vår prick... jag kände att det skulle aldrig gå - men lusläste internet efter mirakelhistorier... och visst hittade jag några - men nej, det var för andra inte för oss...

På midsommarmorgonen testade jag negativt, vi firade ändå midsommar med vänner i all enkelhet. Ingen visste något och oturligt nog kom vi att prata ganska mycket om barn... Vi log och kände hur det falska leendet nästan gjorde att ansiktet fick kramp...

I juli gick vi med i AC och maken var helt inställd på att vi skulle adoptera...
jag ville ju så gärna få vara gravid, jag ville ju så gärna att vi skulle få ett kärleksbarn, till hälften mig och till hälften honom...
Jag var inte beredd att ge upp trots de motgångar vi haft...

Vi hade ju trots allt ett försök kvar - mirakel kan ske!

Hösten kom, vi gick föräldrautbildningen och det var väldigt spännade, intressant och hoppfullt. Det gav mersmak och maken hade friat så vi övervägde att rusa åstad och gifta oss - men stillade oss - vi ville ju ha med alla vänner och släkten och allt...

I december kom jag av en slump i kontakt med en kvinna som gått hos samma akupunktör som mig. Hon och hennes man hade båda gått hos akupunktören som en sista utväg och de hade fått uppleva mirakel - hon var gravid!
Jag blev eld och lågor, deras historia liknade vår, fler ägg men bara 1 enda embryo som delat sig och ingen graviditet fram tills de stålsatte sig och fick akupunktur under lång tid. Då blev det BINGO!

Jag och maken diskuterade, vi ville ju planera för ett bröllop och vi ville försöka med akupunktur - men hade inte råd med båda...
Vänliga sinnade människor hjälpte oss och vi startade behandligen i mars 2009. I efterhand vet jag inte om det var värt det - men det gjorde mig lugnare och mer tillfreds i sinnet...

Mina nära vänner hade fått sina gulliga små sötnosar, fler vänner blev med barn och efterhand började vi släppa på våra nyheter... vi kan inte, men vi ska göra ett tredje försök, sen, om det inte lyckas kanske vi väljer att adoptera...

Det blev enklare att hantera avundsjukan när jag kunde prata med människor om min sorg och min otur och mina förluster...

Men när mina kollegor på jobbet blev gravida en efter en - helt oplanerat eller på första försöket var jag tyngd av sorg, avundsjuka, tankar om orättvisa och nästintill galenskap... jag var tungen att orka - vännerna kunde jag ju ändå välja bort om det var en jobbig dag men de här tjejerna jobbad jag ju med varje dag... det var bara att bita ihop och försöka se positivt på saken... vara glad för dem, gulla med vännernas bäbisar och grattulera de gravida vännerna på löpande band...

En bekant som jag vet gjort en abort för länge sen hade tydligen uttyckt att hon aldrig ville ha barn till en annan gemensam vän...
När jag listade ut att hon väntade barn genom en statusrad på FB orkade jag inte bli glad - det allra minsta... jaja, hon har uppenbarligen ändrat sig - men jag kan inte känna med henne.alls jag blir bara ledsen och arg och sur... jag har valt att inte befinna mig på platser där jag vet att jag har kunnat stöta på henne... avundsjukan och en slags oklädsam missunsamhet la sig över just den bekantskapen... Det här är första gången jag yppar nåt om detta - det känns för smutsigt och för fult...

men nu säger jag det så då får jag stå för den fula skamfulla känslan av avund...

Väninnan som blev gravid när vi började försöka ringde och frågade om antalet embryon i samband med IVF nummer två...
Jag berättade om vårt misslyckade skruttembryo och hur ledsen jag var... Hon försökte med ett glatt tillrop ge mig pepping men det var fel tillfälle... jag kunde inte känna något som helst hopp just då - så jag sa det till henne...
jag orkar inte ta in några glada styrkepeppningar just nu...

jag kan inte tro att det här ska gå...

Det var sista gången vi pratade...

hon försvann...

jag orkade inte ringa henne mer och hon struntade uppenbarligen i hur det gick för mig i framtiden...

hur empatiskt är det? Den stora tystnaden sa allt...

Svartsjukan är en ful kamrat som tyvärr är svår att bli av med... de vänner som kämpat länge för att bli gravida i sin tur kan jag ha otrolig empati med och känna deras oemotsagda glädje... Jag älskar att träffa deras barn och se dem växa...

Jag gillar alla mina vänners barn - missförstå mig rätt - men de där småttingarna som har föräldrar som lyser med hela ansiktet när de ser sina små - de har en alldeles särskild plats i mitt hjärta...

Graviditeter som det klagas över, gravida som tjatar om cigg och vin, Katrin Zytomierska som påstår att hon ska aga sitt barn och att missfall inte händer sånna som henne för hon bryr sig inte, människor som inte kan känna empati med oss som längtar efter barn på det sätt som vi gör och ser ner på oss för att vi säger något som för andra är otänkbart - för att de aldrig varit där själv - ja, jag vet inte vad jag ska säga...

Det finns så många hudlösa tillfällen, så många sorgliga upplevelser, så många påminnelser varje dag - du som är gravid eller vill bli, du vet vad jag talar om, det är en epedemi som drabbar ALLA utom just en själv...
En farsot som sprider sig, alla vill och kan och ska ha barn... utom jag.

Fast det är ju inte så, jag vet att jag talar för många, vi är många, som inte kan på olika sätt, som kämpar för att hålla ihop ansiktet varje gång man ser en gravidmage på stan... Som skrattar och får ögonen fylda med "glädjetårar" när de får höra om bästa vännens "plus på stickan"...

Att tycka "skaffa" barn blir ett skällsord... vadå skaffa... det ÄR inte en pryl eller ett husdjur eller en statusgrej...
Det är ett livslångt uppdrag som för en del är omöjligt att uppnå...

Några nöjer sig med att förbli barnlös... jag känner några sånna med tror jag... pratade kort med en senast i morse...

Men jag vill och ska bli förälder...

men det gör fortfarande ont att vara unik, på ett fult sätt... att bli svartsjuk, avis, få begärelser till sin nästas lycka och upplevelser, att tänka svarta hemska tankar om människor man inte känner... och att bemötas med okunskapen om hur det känns att vara ofrivilligt barnlös men ändå dömas för att jag är ärlig mot mig själv och mina känslor - att jag vågar tala öppet om de fula och skamliga tankarna som jag bär med mig - ibland ofta - ibland sällan...

Vår semester i våras var så himla skön - vi var i ett främmande land och jag såg knappt en gravidmage på 3 veckor... Det var vi, havet och solen och sanden. Då kunde jag känna mig levande igen - ta igen förlorad tid, tänka på andra saker, framtiden, skratta åt minnen av dåtiden, slappna av på garden lite...
Väl hemma igen gick det en gravidmage/barnvagn/bilbarnstol/mammamagasin/blöjreklam/familjepizza/

graviditeskalender/mammakläder/spammail om ägglossningsstickor på varje sekund dygnet runt...

ÖRK!

jaja, för det mesta går det bra, det funkar... jag sörjer inte så mycket längre det barn som aldrig kommer födas - som kanske hade haft makens fina läppar och mitt tjocka hår och kanske hans fallenhet för att bli solbränd...

Ibland blir man mer ledsen än andra dagar... ens favoritbloggerska  väntar kanske plötsligt barn och vips så är man där igen i det svarta geggiga sorgträsket...

Jag menar inte att vara elak när jag säger att jag får ett stygn i hjärtat av att läsa om hennes fantastiska lycka!
Jag menar ju inte att jag missunnar henne det - jag är inte ledsen för att hon är gravid - jag är ju ledsen för att JAG inte är det...

 

Hedda

18 augusti 2010 19:37

Tack för att du delar med dig! Kram.

http://heddasdagbok.wordpress.com

 

Kix

18 augusti 2010 21:05

Det här var en berättelse som satte sig direkt i hjärat (samt tårar i ögonen), jag är så glad att du berättar det här. Men jag lider också med dig. Förmodligen måste det ha varit frustrerande för er med IVF-försök där ägg/embryos inte kan användas, men jag kan samtidigt anta att det ändå måste vara skönt att veta att det inte är något spår som är någon ide att fortsätta på. Vilket måste göra det enklare att ta steget in i adoptionsvärlden. Kram Kix

http://kix.bloggplatsen.se

litenlangtan

18 augusti 2010 21:11

"men det behövs ju bara ett ägg och en spermie"
Känns det igen? Hoppet är det s i s t a som lämnar människan - det är jag den första att skriva under på...
Vi 'humpar' fortfarande som kaniner runt ägglossning varje månad... slutsamtalet hos läkarna löd;
"det enda jag med säkerhet kan säga är att jag med säkerhet inte kan säga att ni aldrig kommer få biologiska barn"...
men man kan ju tycka att det där med att skydda sig i samband med adoption känns lite överdrivet...

 

Kvarnlyckan

18 augusti 2010 22:10

Då är det väl ironiskt, att vår gynekolog, där vi har ett biologiskt barn, med säkerhet sa att han med total säkerhet kunde säga att vi aldrig mer kommer få ett biologiskt barn utan IVF hjälp.

Och jag får tårar när jag läser. Tänker att det är så svårt ibland...

http://kvarnlyckan.wordpress.comh

 

http://vantanochlangtan.blogspot.com/

18 augusti 2010 23:40

Tack för att du delar din historia!
Jag grät lite jag också. Jag känner igen mig i mycket av dina tankar.
Vi har inte gjort några behandlingar däremot. Min man har inga spermier. Vi kanske får göra biopsi, det vet jag inte. Men läkaren var så negativ att det var så liten chans ändå. Så det känns som att vi ska satsa på adoption på en gång istället för att gå igenom fruktlösa behandlingar. Men ibland kan jag ändå inte släppa tanken på om det skulle finnas dugliga spermier....

 

maria

19 augusti 2010 08:21

Så otroligt bra beskrivet. Jag känner så väl igen mig i allt du skriver. Även om det är 5 år sedan vi var i samma "branch" som du/ni så kan jag inte bara lägga allt bakom mig.
Önskar så att din dröm ska gå i uppfyllelse.
Kram Maria

 

Maja Gräddnos

19 augusti 2010 11:03

Även jag gråter när jag läser
KRAM

http://majagraddnos.wordpress.com

litenlangtan

19 augusti 2010 12:34

Men Maja! Du har ju hört hela snyfthistorien live en gång förrut :-D Utan att grina...
Haha, det måste vara något du fått i ögat eller nåt med dina hormoner eller den sits du befinner i...
Eller så är det faktiskt så att vad tårar är för själen är som vad tvål är för kroppen...
Kan faktiskt avslöja att jag grinade när jag skrev det. Man är så duktig på att förtränga känslor, minnen och jobbigheter när man försöker ha "vardag" men så tar man sig lite tid att rensa i "ryggsäcken" och då är det som att släppa på en kran...
Kram tillbaka!

 

Jagvilljagkan

23 augusti 2010 17:01

Hej! En tillfällig besökare trillar in...

Här är beviset på att man inte ska läsa bloggar på arbetstid. Jag sitter med en tår på kinden såväl som i hjärtat... Jag kan inte sätta mig in i sorgen och avundsjukan efter barn. Inte än i vart fall - har ju faktiskt inte böjrat försöka än.

Det som slår mig är två saker - dels att din väninna kanske inte är så oempatisk, kanske kunde hon bara inte hantera situationen. Om man inte vet vad man ska säga är det lättare att säga ingenting.

Det andra som slår mig är jag hoppas att det till slut går vägen för er! Jag önskar er all lycka, oavsett hur det löser sig!!

http://jagvilljagkanjagvagar.blogspot.com

 

Sara

25 augusti 2010 20:39

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...