Jag fick en underbar historia berättad för mig i kommentarsfältet häromdagen. Det var Sara som förmedlade sina tankar och känslor kring sina adoptioner och det var rörande och roligt att läsa... 

Framförallt har jag Helgas dagbok och Kottefamiljen som "glädjekällor" när det gäller adoption. Det går upp och ner men mest upp för dem. Helga vågar också dela med sig av tankar kring sin egen roll och hur tungt det kan vara att vara mamma.

Dessa barn är ännu små och visst är det fantastiskt att läsa om hur barnen utvecklas och hur harmoniska dessa små verkar vara...

Kollegan på jobbet har en syster som adopterat 2 barn från Korea och de är vuxna idag - de har ingen uttalad längtan efter att söka sina rötter men föräldrarna verkar ha varit beredda på att något skulle komma ikapp deras barn i framtiden för de hade avsatt pengar i nån fond för att barnen skulle kunna bearbeta sitt bagage med terapi som ung vuxen om så skulle behövas...
Båda barnen har tydligen blivit väldigt förvånade över vetskapen om den här fonden och tittat frågande på sina föräldrar och sagt:

-Varför skulle vi behöva terapi?

En adopterad kvinna påtalade just det här för oss på föräldrautbildningen... "spara undan lite pengar för barnet kan behöva bearbeta sina minnen och tankar när det kommer så långt... "

Jag tycker tanken är god men det känns ju lite som att man iskallt räknar med "problem" å andra sidan har mitt liv fått ett enormt lyft iom att jag gått i terapi... undra vem jag vart idag om jag inte gjort det...

Jag kan tänka att jag saknar att läsa om de unga vuxna adopterade. De som kommer i tonåren och börjar fundera över livet och döden och rötter och allt det där... Finns det någon som har en länk till en sån familjs blogg  eller där nån adoptivmamma vill berätta om vad för "problem" som uppstår och hur man tacklat dem?
Kanske ska jag söka efter nån adopterad ung vuxen som själv skriver blogg...

Bagage har vi alla med oss men det är olika tungt att bära och det är olika synligt hos olika personer...

Maken har ju en familj med syskon, pappa och syskonbarn som han aldrig träffar...
Han vet att hans biologiska pappa inte ville ta sitt ansvar 19 år gammal och han och hans mamma blev lämnade åt sitt öde... mamman var väldigt ung...
Men i efterhand har han fått reda på att pappan startade en ny familj ganska snart efteråt och fick med den kvinnan inte mindre än 4 barn! Så maken har 3 bröder som han aldrig träffat och den yngsta är en syster, fortfarande ganska ung...
När makens pappa tog kontakt med honom nån gång i tonåren pratade pappan om de här andra barnen och nämnde då att maken har en syster som så gärna ville veta vem han var...
Just den där önskan från henne att få mer kunskap och bygga en relation till den äldsta brodern gjorde honom så nyfiken så han tog kontakt...
Hennes eget bagage gör att hennes liv är lite rörigt och att hon kanske inte orkar bibehålla den kontakten. De "pratar" på facebook ibland men det är en sporadisk kontakt... Men maken har en önskan om djupare kontakt men det finns ju ett motstånd också - han var ju bortvald då och ingen av de andra verkar vilja söka upp honom, ska han försöka med risken att bli bortvald och förnekad igen?

Det här med den biologiska pappans icke-närvarande är tydligt för maken. Han känner sig övergiven och lämnad. Frågor som "varför" och "hur kunde han" finns ju där...
Han har en högst närvarande Styvpappa som alltid funnits där och tagit strider för och med honom som vilken pappa som helst...
Så egentligen finns det bara en pappa - för honom - som för så många adoptivbarn...
De "riktiga" föräldrarna är ju de som älskar och vårdar och tar ansvaret, beskyddar, vakar, ställer upp och finns tillgänglig...

Ändå så är ju biologiska föräldrar så viktiga att ha med i historien. Ursprunget finns ju alltid med en och det lämnar en aldrig. Det är något som man inte kan radera...
Det gäller att finna ett sätt att presentera ursprunget - på ett spännande och informativt sätt och alltid alltid förmedla kärleken och att det var den som förde oss samman!
Någon bloggare skrev att hon precis börjat skriva en dagbok till sitt blivnade barn...
Det lät spännande och roligt...
Jag funderar på att skriva och rita egna sagor... 
Jag har ju ärvt en konstnärlig ådra av min farfar och min pappa :-D