Det är ibland väldigt konstigt att det är så tyst bland vännerna om vår situation - men så läste jag precis hos Kvarnlyckan att hon skrev om den trevliga människan som så enkelt tog upp deras adoption som om det var vilken graviditet som helst...

Och så trillade pengen ner. Det är ju det jag saknar - enkelheten...
En av de som var gäster hos oss på kräftskivan är en tjej som jag känner genom några andra - en jag sällan träffar och egentligen inte känner alls...
Jag följde med henne till "rökrutan" och så säger hon bara:

-Jag hörde att ni blivit godkända av de svenska mydigheterna nu, vad roligt för er, vad blir nästa steg nu då?

Då är det alltså en person som jag inte träffat på kanske 1 år, som jag inte känner närmare och hon har hört det av en av de andra vännerna...

Men det blev liksom så naturligt och enkelt och bra... jag pladdrade på och hon fick det att verka som vilket enkelt skönt samtal som helst. Det är ju så det ska kännas...

Inte som med A, som är den person jag känner som har känt mig längst... Jag anade att hon var på toaletten när jag mötte min svägerska i hallen utanför toa... Svägerskan började såklart prata om adoptionen och jag pratade bort det och sa att vi snackar om det sen... just för att jag misstänkte att A var inanför dörren och kunde lyssna...
Eftersom hon behandlar min barnlöshet som LUFT och aldrig frågar hur vi mår, hur det går, vad som händer eller så så vill jag heller inte dela det med henne. Jag vill att det ska komma från henne. Inte att det ska serveras henne på fat - hon ska inte få något gratis av mig mer... Jag är så jävla trött på att jag GER henne allt. Jag vill inte det. Jag vill hålla detta för mig själv när det kommer till henne...

När det sen kom upp igen vid bordet, svägerskan pockade;

-Jamen berätta nu, hur går ni vidare?

Då kunde jag ju inte prata bort det igen - trots att A satt mittemot mig... 
Också A ställde några frågor när vi pratade runt bordet och jag svarade ju såklart. Men jag kommer inte ta upp detta med henne något mer. Om hon spontant frågar kanske jag svarar men jag önskar ut henne ur mitt liv. Detta suger energi ur mig...
Jag har grunnat på länge på detta nu och jag känner verkligen att jag inte orkar vara aktiv i att upprätthålla den vänskapen.

Vännen som var på besök med sina barn undrade hur de överhuvudtaget kunde med att ringa oss om barnvakt för några veckor sen... Hon frågade också varför vi sa ja till detta och jag sa:

-Men de skulle ju inte vara hemma, det var ju deras barn vi skulle umgås med...

På den nivån är det... Jag har hoppats på mirakel - vår vänskap har inte dött ut på en kvart... Den har långsamt runnit ifrån mig. Jag har haft hopp om bot och bättring. Men jag är tydligen för skrämmande att tala med och hon är för feg för att våga ställa frågor till mig...

Och allt runt omkring sätter sin prägel på hela situationen. Jag har försökt... Men jag kan inte känna att hon försökt. Jag har märkt att hon inte säger alla plumpa saker som hon gjorde förra våren. Men helt märkbart finns det inget där som strävar samman längre. Vi är som två ytligt bekanta som träffas inte som goda vänner...

En som däremot har återupptagit kontakten är vänner från FL som har sin en IVF-son. Vet inte om hon läser här längre, det känns inte så... Därför var det extraroligt att höra hur glad hon blev för oss när jag berättade att vi fått medgivandet klart, står i kö och eventuellt skicka våra papper redan nästa år... Hon var alldeles exalterad! Vi ska träffas imorgon och hitta på något efter jobbet!

Har haft en bra dag sofar... ikväll möter jag upp maken i stan med picnic och tar med honom till havet... Det är vår kväll ikväll!