Äldre kollegan har vart så rar och trevlig idag...

Jag har vart ensam i butiken större delen av dagen idag och inte träffat så många av stamkunderna. Några som jag misstänker kan vara inblandade i den här smeten tittade in och jag gjorde en insats och hjälpte dem få med sig en sak som de inet väntat sig. Ett tack från hjärtat fick jag.

Ringde efter en stund chefen och berättade vad jag fått reda på på morgonen - att det är nog så att mitt mående satt mycket större spår än vad jag själv förstått.
Men jag tänker inte be om ursäkt för det... För det vi gått igenom är en kris - och för mig den är långt värre än en förlust av en kär vän eller en släkting. Den är pågående och närvarande i allra högsta grad i stort sett varenda dag.

Jag pratade med den kvinliga kollegan som jag jobbar helg med. Hon har mått psykiskt dåligt under lång tid och hon frågade:

- Märktes det på mig när jag mådde dågligt?

-Ja, väldigt mycket, svarade jag...

- Där har du svaret, sa hon...

Så... mitt trauma har nog belastat mig mer än jag förstått själv...

Men - jag ber inte om ursäkt för det. För det har varit min vardag så länge nu...
Det tragiska är att ingen försökt underlätta eller komma till undsättning. Jag har fått krisa ner mig ordenligt... Jag har känt mig så otroligt otillräcklig på så många olika sätt. Det har inte funnits någon som tagit något steg åt mitt håll för att underlätta eller hjälpa mig. INGEN har frågat om det funnits något de kunde göra för mig. Sten har lagts på min börda...

Berättade för maken när vi gick hem och han sa... 
-men varför tar du på dig hela skulden, hur blev det här bara ditt fel, räcker det inte med allt vi gått igenom?

Jag är en duktig flicka, van vid att vrida och vända på mig och vara till lags. Det är ju inte med ont uppsåt jag gjort något av det här emot någon - allra minst mig själv... men vantrivsel på jobbet i stark konkurrans med det faktum att jag lidit av min barnlöshetskris i 3 år nu gör att situationen blivit för svår att hantera. Vanan trogen letar jag djupt i mig själv och ser min egen ofullkomlighet och otillräcklighet.

Minns en som berättade att hennes väninna på ett stort möbelföretag hade gått till sin chef och sagt att "nu ska jag genomgå IVF och jag vill stå tillbaka från min avdelningschefsroll för att jag inte kommer kunna fokusera på mitt jobb, mina kollegor och göra mitt bästa - för nu kommer fokus ligga på att bli gravid! Och detta accepterades och nån annan tog ett steg upp och fyllde i för henne...

I min värld har det inte gått. 

I min värld har istället mina kvinliga kollegor blivit gravida och de manliga har haft föga förståelse för mitt agerande.

Jag vet inte hur många gånger jag stått på jobbet och grinat och hört att det kommit en bil, fått torka tårarna och klistra på ett leende...
Jag är långt ifrån den enda kvinna som brutit ihop på jobbet vecka efter vecka - men eftersom vi är så få så har det inte funnits någon hjälp att få eller någon uppbackning att be om...

När vi kom igång med hemutredningen i våras så gjorde det inte saken bättre... att vareviga gång känna sig som en skitstövel och vränga ut och in på sina känslor och tankar i dagarna kring de inbokade besöken gjorde nog hela mig till ett infekterat sår. Jag vet att det gjorde det... jag orkade inte med nåt...

Men det har inte funnits någon enkel och bekväm lösning...

Jag vet ju att jag många gånger tänkt att jag borde prata med någon proffesionell. Jag gjorde tillockmed ett försök. Jag bokade en tid hos en samtalsterapeut. När allt var som mest sårigt med kollegans graviditet. När jag satt i rummet mittemot den här terapeuten insåg jag plötsligt att hon var ju gravid...
Jag fattade inte hur hon själv tänkte... 
Jag gick inte tillbaka...

När jag skriver så känns det som om jag borde skämmas som hela tiden försöker skylla ifrån mig. Men det är inte en situation som jag valt om jag hade haft möjlighet att välja... Det har gått mig förbi lite granna att jag faktiskt varit så transparent och genomskinlig i mina känslor och upplevelser. Att det tyvärr har påverkat så många andra...

Well. Nu ska jag försöka lämna den här veckan, ta lite ledigt från jobbet och vila mig lite...

Huvudet gick som en jävla tvättmaskin med centrifug igår...
Ett par av kunderna som enligt egen uppgift inte vill handla hos oss längre var inne igår - trevliga och artiga - ha-det-så-bra-avslutningsfraser...

Idag fick jag samtal av en chefskollega. Han är ca 10 år äldre än mig men har varit i branschen ca 25 år...
Jag har inte alltid känt hans stöd - men jag frågade...
-Finns det rykten så hör du dem sa jag. Svara bara ja eller nej.

Han svarade ja. Han utvecklade och tipsade mig... hans kommentar var att vårt yrke kräver en viss "kameleont-känsla" att vi ska kunna sätta emot och låta bli att bli överkörda å ena sidan och "slicka och fjäska" med andra - för att vi ska behålla kunderna på gott humör.

Han känner dem sen gammalt, det hur de ska tas och vilka som man kan skojja och var barsk emot.

Jag har inte haft möjligheten att orka med nyanserna på så himla länge. Jag har vantrivts men inte känt mig motiverad och stark nog att söka nya jobb med full energi. Jag har inte känt klimat nog att ta upp alla problem med chefen som nånstans räknar med att jag ska lösa dem ensam. Jag har inte orkat vara motiverande och stark. Eftersom jag är en humörsmänniska så har allt omkring mig färgats av detta... BARNLÖSHETEN bär jag med mig som ett osynligt ok - det har många gånger tyngt mig och jag har inte sett någon ljusning... allt runt omkring mig har vart nattsvart - tro fan att man tappar tron på allt och att ens vardag som består av jobb är en skör sköld.

Men i allt det här är det ingen som frågat mig hur jag mår - ingen (jo någon har vetat och kopplat samman mitt mående med mitt humör) av mina kunder har frågat varför jag är som jag är...

Jag ska anstränga mig - och göra det på fler än ett plan. Jag ska anstränga mig att vara len i käften till ALLA - även de som inte förtjänar det. Jag ska anstränga mig att söka ett annat jobb, jag får aktivit snacka med maken om det här med ekonomin. Jag måste bort. Och jag måste bort i år...

Jag tänker inte ta det här alltför personligt. Jag anser fortfarande att det är mycket "lösa fjädrar" och samlar jag dem så har jag kanske "hela hönan" som min chefskollega utryckte det.

Hittills idag har jag inte hört något från chefen...
Jag räknar inte med det heller...

Men som rubriken antyder - han kommer ge mig svaret - det är inte de det är du...

Frågan är bara hur vi går vidare...