litenlangtan

Direktlänk till inlägg 20 september 2010

Bryta mönster

Av litenlangtan - 20 september 2010 09:43

Har ägnat helgen åt att bara vara. Men tankarna på jobbet är aldrig långt borta... Hur kunde det bli såhär?


Det är inte de - det är jag...


Vetskapen är överväldigande...


OM jag inte läst hos Helga om hennes känsla av att vara otillräcklig hade jag helt och hållet tömt ett lastbilssläp med tunga stenar över mig själv och tagit på allt på egen hand. Det är sån jag är. Jag är en "duktig flicka" och har svårt att säga nej och svårt att be om hjälp och svårt att värna om det bästa jag har - nämligen mig själv! 

Men istället så får jag ta konsekvenserna av att människor värnar om mitt välbefinnande - fast på lite fel sätt. Både chefen och chefskollegan har hört saker men inte velat lägga sten på börda och ta det med mig då...
Och nu brakade helvettet lös istället...


Jag har försökt anstränga mig nu som idag... Le extra öppet och vara extra hjärtlig och extra trevlig... 


Under tiden har jag skrivit på ett dokument som jag kallar "från början" - där jag steg för steg plitar ner hur den här historien började...


Jag känner att min sinnesstämning blir vemodigare och vemodigare...


Så kommer en kund in som jag har en gemensam bekant med: jag vet att hans fru är svårt sjuk i cancer. Förra veckan fick jag ge honom en kram - bara sådär... Det kändes ändå bra faktiskt...


Han hejdade sig i sitt stressiga och svårmodiga liv och frågade mig hur jag mår. Han sa att jag inte såg så glad ut.


Jag berättade och förklarade och han påtalade att jag måste byta fokus - från barnlös tills levnadsglad igen...
Kanske måste jag ta hjälp av någon?


Tanken har ju slagit mig många gånger... men så har det blivit lite bättre har jag tyckt och sist jag bokade ett besök med en samtalsterapeut så visade det sig att hon var gravid. Jag förstår inte HUR den person som tog emot mitt samtal överhuvudtaget kunde tycka det var en bra idé att en bitter, ledsen barnlös kvinna skulle samtala om sin barnlöshetsångest med en kvinna som var gravid...


Jag står här och funderar på hur jag känner mig och hur jag mår...
Jag känner i ansiktet att mitt humör speglas där. Mungiporna måtte peka neråt. Ögonen är säkert tomma och stilla. Det liv som borde återspeglas där är sedan länge borta...


Jag försöker le - stenhårt! Det kan funka... jodå... det känns annorlunda i ansiktet... Men fan vad fånig jag måste se ut.


*fnissar*


Äldre kollegan är ledig den här veckan, skönt för oss båda kanske?


Jag har sökt ytterligare 1 jobb i helgen och jag ska ge mig själv en fin present. Jag ska leta efter någon som kan hjälpa mig att vända skutan... Jag måste segla på glädjens hav när jag tar emot vårt efterlängtade barn.


Jag vet inte hur företaget ser på det här och jag tror inte på chefskollegans råd om att inte ta det för allvarligt. Men att ge järnet, åbäka mig lite mer och knäcka ner mig lite till...


Jag tror att en form av terapi kan hjälpa. Att vara tydligare mot mig själv och mot kollegor och chefer att det måste finnas gränser för hur mycket jag tål. Det finns en gräns för hur mycket vi kan dra ner på, hur få vi kan vara som jobbar här.
Med alla nya uppgifter och belastningar blir det mindre tid till att coacha och engagera sig i sina medarbetare.


Och när ingen av dem man jobbar med är det minsta intresserad av HUR jag mår eller vad jag har GJORT i helgen eller på semestern - hur kommer det sig?

När ingen av dem man jobbar med överhuvudtaget påpekar att man har maskara i ansiktet efter morgonens cykeltur eller att man har klippt sig eller snygga skor... vad gör jag åt det?


Jag saknar en tjej att samtal med - någon som förstår och tänker lika...
Jag saknar att jag är den som känner ansvar över de små detaljerna på arbetsplatsen. Känner igen det här från en av mina tidigare arbetsplatser där jag gaktiskt kände precis likadant...
Jag var urled på mina manliga kollegor som pissade med öppen dörr, aldrig kom ihåg att köpa mjölk till kaffet eller eller tog bort smulorna från morgonens frukostfika...
Gah... jag älskade mina kollegor och det höll mig kvar väldigt väldigt länge. Men det behövdes göras något. Och tillslut fanns det inte något annat än att gå vidare.


Jag ser samma mönster nu. Jag trodde jag lärt mig allt om mönster, allt om elaka mönster som är så svåra att bryta.

Jag vet inte vad som blir svårast. Att hitta ett nytt jobb eller lova mig själv att det här aldrig mer ska hända?

Att bryta mönster är inte lätt och det kommer bli jävligt svårt att förklara det för min äldre kollega. Enligt honom så ska jag bara funka.
Jag ska bara ta att jag är barnlös och har levt en livskris i 4 år...

Snart är den här arbetsdagen slut...



  

 
ANNONS
 
Hedda

Hedda

21 september 2010 22:04

Jag har inte gått länge i terapi, men jag kan rekommendera det. Unna dig det, tycker jag. Risken att du träffar en igen som är gravid är minimal.. Att bara få älta och vräka ur sig till någon som har betalt för att lyssna och ställa frågor... inte så dumt. :)

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

22 september 2010 06:45

Jag ska ta dig på orden Hedda - jag har gått i terapi av olika skäl tidigare och nu när jag tänker efter så känner jag igen "symptomen" jag har...
tavk för din kommentar - den värmer!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av litenlangtan - Fredag 13 jan 14:33

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Av litenlangtan - 2 maj 2016 07:15

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Av litenlangtan - 1 maj 2016 21:56

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Av litenlangtan - 23 april 2016 06:25

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Av litenlangtan - 31 mars 2016 15:32

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13 14 15 16
17
18
19
20
21
22 23
24
25 26
27
28
29
30
<<< September 2010 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se