ah, mitt hjärta gråter... Fick precis ett SMS av en av mina bästa vänner R, hon och henns kille väntar sitt andra barn och jag antar att jag är en av de första som får veta...

MEN, det känns så ledsamt att få det i text, i sin telefon - kunde hon inte ringt och sagt det istället?

Skit samma egentligen, det hade inte gjort mindre ont och hjärtat hade inte flugit högre upp i halsgroppen och tårarna hade ändå bränt innanför ögonlocken...

Om det var en "olyckssyster" som kämpat länge länge så hade det kanske inte gjort så ont...

Men de här har nog inte kämpat med annat än att inte försäga sig till omgivningen...

Jag är glad för deras skull, de är grymma människor, härliga och roliga och generösa och de står mig nära och varmt om hjärtat.

Men det är fortfarande så att jag är ledsen för oss, för mig - för mannen - som så sent som igår sa att han kunde känna sig ledsen för att han aldrig får se mig gravid...

Ibland kommer det över en och idag är det just en sån dag...

så... nu står jag här på jobbet och kämpar mot gråten...

Jag tror jag sårade henne med mitt svar - men det kändes inte som om hon var helt igenom glad åt denna nyhet (denna gången heller) och jag vet att hon hade svårt att vara helt igenom glad åt den förra graviditeten... Hon gillade inte att vara gravid nåt vidare...

Well, nu ska jag cykla till stan och byta några klädesplagg som jag fick i present av Älsklingen igår. Sen är det symöte, cykla hem och duscha och packa - imorgon jobb till kl 13 och sedan Bryssel!