Usch usch usch sicken morgon...

det här var sista gången jag drack någon större mängd alkohol innan lillo är här och antagligen efter h*n kommit också. Så här dåligt vill jag aldrig mer må...
Det är inte värt det.
Men men, det var säkerligen 15 år sen jag mådde så här illa dagen efter...

Igår var jag och maken på en fest på kvällen och vi hade väldigt trevligt och roligt till en början...
Det var hur härligt som helst att träffa J igen efter alla dessa månader utan henne och jag fick sagt att jag saknade henne. Jag vet dock inte hur jag går vidare nu, det får jag nog fundera på. Jag skulle vilja förklara för henne att ja - vår vänskap tål att vi är ifrån varandra MEN den tål inte att hon totalt negligerar mig i månader i streck. Den tål inte att jag är den enda som vill ses och vill höras. Jag fick inte sagt att jag unvikit att höra av mig för att det är hennes tur OM hon vill. Men jag kanske måste få det sagt...

H och A som jag skrivit om här några gånger var ganska runda under fötterna redan när de kom. Några öl och drinkar senare gick vi faktiskt till en pub med bara dem för att ta en sista öl...
Där utspelade sig något som jag idag önskar aldrig hänt. H var ganska tankad och sa de mest bisarra saker som jag inte ens tänker redogöra för här. Jag vill nog helst bara glömma. Men på henne lät det som att hennes längtan efter vårt barn är lååångt mycket starkare än vår. Och det kändes nästan som att det är vårt "fel" att vi inte kan hämta lillo. Det var liksom känslan av 'samtalet'. Tillslut orkade jag inte lyssna mer utan ville bara gå därifrån. Jag sa att jag måste på toa och då var H så full så hon ramlade ner från stolen där hon satt och min man sa till hennes kille att hjälpa henne upp men han bara skakade på huvudet typ...
Efter mtt toabesök gick vi på en gång och jag känner att det hade vart ganska skönt att slippa träffa dem på ett långt tag...
Känslan av det bisarra samtalet dröjer sig kvar och jag vet inte vad jag ska tycka egentligen.
Jag hoppas verkligen att deras barnvakt stannade hela natten och tog hand om deras dotter även idag på morgonen för föräldrarna var allt annat än i form igår...

Både jag och maken har legat utslagna idag efter gårdagen och vi åt en väldigt sen frukost. En promenad till sjön och lite björnbärsplock var allt vi orkade företa oss idag. Hujedamig - tänk att man spenderat söndagar så här i flera år i streck som singel... TUR att det är slut med det sen länge länge... Det är ju helt sjukt vad lite man får gjort när man mår som man förtjänar...

Roligt uppdrag på jobbet imorgon - det ska bli roligt! Möte med alla cheferna på tisdag - det ska bli intressant att höra vad som hänt/ska hända - det ligger en del i pipen att tala om...
Sen kan man ju alltid hoppas på något skojjigt telefonsamtal också men det är väl inte att tänka på?