Martina

6 februari 2013 16:39

Hej!
Jag har inga egna barn, vi håller som bäst på med hemutredning. Jag är förskollärare, har dock ingen erfarenhet vad det gäller adopterade barn. Men vet av erfarenhet att det brukar vara just så som era pedagoger säger med de flesta barn, att det brukar gå över snabbt när föräldrarna gått. Hos oss brukar vi överlag rekommendera ett snabbt avsked, men självklart bedömer man det från situation till situation. Vi brukar också säga till våra föräldrar att slå en signal en stund senare för att kolla hur det går, går det bra kan ni slappna av och det kommer att påverka framtiden. Ni kommer kunna ge ett mer avslappnat intryck mot ert barn när ni sedan ska lämna nästa gång. Vi brukar säga att heller att ni föräldrarna ringer att kollar om de är oroliga än att de ska oroa sig. Något annat som vi brukar rekommendera när det är det är lite tufft för barnet är att ni som föräldrar sätter ihop ett litet album med bilder på familjen,hemmet och andra saker som betydelsefulla för barnet, med några ord som förklaring vid varje bild. Så barnet tillsammans med en pedagog kan titta på bilderna och samtala när det känns jobbigt. Hade ni haft ett litet uppehåll från förskolan ett tag? Ni skulle kanske kunna ha en liten mini-inskolning på nytt? Hoppas allt löser sig snart.

litenlangtan

7 februari 2013 22:03

Tack Martina för din input! Härligt att höra att jag har läsare som är på G med adoption! Vad glad jag blir!
Jag skickade ett SMS när jag kom till jobbet, de svarade att det går över väldigt fort. Maken bekräftade att det fortsatt inte är något problem under dagen. Han äter och sover bra och inget annat anmärkningsvärt.
Vi var hemma sjuka i nästan 10 dagar vilket såklart har påverkat "inskolningesituationen" då vi missade en vecka där.
Jag har hemma ett album med "sagan om hur sonen kom till oss" som går utmärkt att bläddra i för både oss och pedagogerna och sonen själv såklart. Jag känner rent spontant att en bild på mamma och pappa inte skulle avhjälpa längtan eller ens känslan av övergivenhet men det är värt att testa...
Nu är han ju dessutom så liten så han inte talar så mycket själv så han kan inte berätta hur det känns för honom...

Annika i Colombia

6 februari 2013 17:10

Jag har inga universallösningar och vet inte vad som är "bäst" (det kanske är olika för olika barn ocksa, antagligen). Men det känns som att det kan vara en bra idé att försöka avdramatisera det hela, att visa sonen att förskolan är nagot positivt ("nu far du leka med alla dina kompisar, vad roligt", osv). Alltsa, om föräldrarna visar barnet att de ocksa far angest av situationen sa bekräftas kanske barnets känslor att ja, det är faktiskt nagot daligt och farligt, titta mamma och pappa blir ju ledsna och da blir jag ocksa det.
Alltsa inte ignorera hans känslor men ända försöka visa att förskolan är nagot positivt.
Lättare sagt än gjort.... Hoppas det blir bättre snart!

litenlangtan

7 februari 2013 22:01

Jodå, jag stod och tjoade och skojade om att hans kompisar kom ut för att leka med honom - men han stod bara och höll i mina ben, ville komma upp och grät med ansiktet vänt mot mig...
Det Ä R lättare sagt än gjort...
Jag går ju inte därifrån med ett barn klängandes runt benet... Då är det bättre att pedagogen på plats får honom i famnen och så går jag och vinkar hej då och säger att Pappa hämtar efter jobbet. Och så får pedagogen trösta och förklara...
ja, nu ser vi hur det verkar nästa vecka... det kanske är bra att vi bara har dagis 3 dar i veckan...

S

6 februari 2013 18:57

Han reagerar precis som min son och det ÄR jobbigt, men det går över. Det är inte lätt......

litenlangtan

6 februari 2013 19:09

Nä det ska gudarna veta...

sara

6 februari 2013 20:31

Jag är ju både förskollärare och mamma till två adopterade barn, men har trots det ingen universallösning på detta ;-) Alla barn är egna individer och alla barn reagerar olika inför nya situationer. En del barn gråter vid lämning från första stund, för en del barn tar det ett par månader innan dom reagerar vid avskedet, en del barn gråter aldrig.
För det första tycker jag er son reagerar sunt, det naturliga för honom ÄR att vara hemma med er och det är det han varit fram tills nu. Nu förändras han tillvaro och det är klart att han reagerar. Det var olyckligt att han blev sjuk och inskolningen blev så kort för honom. Kanske hade det gått smidigare om inskolningen varit längre, kanske inte, ibland hjälper inte det heller. Jag tycker det är sunt att han är ledsen och visar känslor, lika sunt som att det faktiskt går över fort och han känner trygghet i pedagogerna, äter, leker och vilar tillsammans med dem. Han kommer snart förstå att på förskolan ska han vara utan er OCH han kommer förstå att ni kommer tillbaka och hämtar honom. Att han gråter när ni hämtar tror jag beror på en lättnad från honom, han får en bekräftelse på att mamma o pappa kommer tillbaka till honom (att det rör sig efter 2 timmar eller 6 timmar har ingen betydelse än eftersom han inte har något tidsbegrepp än). Min dotter grät hysteriskt VARJE dag när jag hämtade henne under ett års tid, jag kunde stå och observera hur hon lekte och var glad men såfort hon såg mig bröt hon ihop. Hon var dock 2½år så hon kunde ju kommunicera och tala om att hon grät för att hon var glad.....
Precis som Martina skrev så tror jag på snabba avsked, ett telefonsamtal till förskolan efter ca ½ timma och fråga hur det går och en bok med mamma och pappa i att titta i på förskolan.
Jag har jobbat i 18år som förskollärare och bara 1gång har inte en inskolning fungerat och den gången valde föräldern att ta bort barnet från förskolan och vänta ½ år och sen pröva på nytt.....
Det är klart att 5 dagars uppehåll från förskolan kan vara ganska många dagar för ett barn, men det är inte alltid man kan vrida och vända utochin på sitt liv och i förväg veta vilken som är den bästa lösningen. Nu är detta er lösning och det kommer han att komma in i såsmåningom.
Det ÄR jobbigt att lämna sina barn på förskolan, men som S skriver det går över, men räkna med att det oxå kan ta tid!!!!

Kram
Sara

litenlangtan

7 februari 2013 10:33

Tack Sara! Jag vet ju att erfarenheten finns här och det är skönt att få så mycket input från olika håll!
Vi har nu lånat lite böcker om förskolan också som vi ska läsa tillsammans och så måste jag och maken vara starka i vår övertygelse om att han har det bra när han är där.
Vi ser vad som händer framgent och får prova lite olika varianter...
Kram och skön helg!

Cecilia summerar

7 februari 2013 13:20

Oj så jag känner med dig! Och känner igen! Jag höll på att gråta ögonen ur mig när vår son var i den fasen. Inskolningen gick smärtfritt men när han insåg att vi åkte iväg till jobben blev det så jobbigt för honom. Att det inte bara var en kul grej för honom utan en separation. Han grät om vi talade om förskolan på kvällen och ville inte dit.
Vi fick rådet om snabba avsked och det var just vad jag behövde. Jag kände ju hur hela min ledsna signalerade "stackars pojken min som måste vara på det här stället". Efter de snabba avskeden gick det snabbt om sig, och jag hoppas det blir så för er med. Varm hälsning

litenlangtan

7 februari 2013 21:58

Tack för peppen! Visst är det jobbigt med ledsen liten och för båda känns det som att vi inte bör dra ut på plågan.
Träffadevår BVCtant idag av en slump och hon sa också att det är sunt att han reagerar men eftersom han inte är ledsen på dagen sen och allt annat funkar är det bara att ha is i magen, vara lite tålmodig och hoppas att det ger med sig snart...