Jag behöver verkligen er hjälp nu kring det här med att lämna ett ledset barn på förskolan.
Igår när jag hämtade sonen blev han jätteglad att se mig men det kom upp tårar i ögonen när jag tog honom i famnen. Jag började prata med en pedagog (det här är ju andra gången jag är där sen vi hälsade på då maken skött hela inskolning mm) och sonen ville ner på golvet och det fick han ju givetvis. Så gick han iväg och jag fortsatte prata med pedagogen som satt där med barnen.

Så kom en annan pedagog med sonen i släptåg - han var jätteledsen och hade väl blivit det när han inte hittade mig.
Jag kände att han verkade stressad av att vi dröjde oss kvar så vi gick för att klä på oss och så gick vi hem.

Allt förflöt bra under kvällen och när vi tittade på barnprogram sa jag något med förskolan och då blev sonen ledsen igen. Han fick omedelbart en sorgsen blick och tårar trängde fram i ögonen och han sa "mamma" med klagande röst...

Vi pratade inte mer om det men både jag och maken reagerade på att han blev ledsen bara vi nämnde förskolan. Idag var det återigen min tur att lämna. Det gick bra så långt som till när vi klev av spårvagnen. Då börjar han säga "nej" och "mamma" med lite orolig röst.
Jag försökte skoja till promenaden dit genom att sjunga och busa upp honom lite men så fort vi kom innanför grinden blir han ledsen och vill upp i famnen och bli buren.
Väl innanför dörren skulle de övriga barnen gå ut och leka. Sonen blev såklart ledsen så vi hängde upp hans väska och gick ut före de andra istället.
Strax kom en annan pappa ut med sin son som höll på att skolas in...
Så fort det kom ut fler pedagoger så klamrade han sig fast igen och blev väldigt ledsen...

När en ordinarie pedagog kom ut tänkte jag att det kanske var idé att lämna sonen till henne och så odramatiskt som möjligt lämna förskolan.

Sonen skrek och ropade efter mig...

Det är så otroligt svårt att veta vad och hur vi ska göra.
Enligt pedagogerna går det snabbt över och han är inte ledsen under dagen. Äta funkar, sova funkar och leka funkar... inget mer ledset än just vid själva lämningen...

Och så att vi inte kan prata om förskolan då utan att han ändrar humör.

Några råd säger att ett kort avsked är det bästa, några råd säger att man ska ge barnet en chans att slappna av och komma igång med leken. Men om barnet inte vill komma igång med nån lek för att mamma förmodligen kommer gå... tja, hur gör man då?
Nu ska han ju bara gå 3 dagar i veckan - nån annan lösning finns inte just nu... Men då blir också glappet väldigt stort och det blir tufft att komma tillbaka efter 5 dagar utan förskolan.
Maken säger att han hört att man inte ska lämna gråtande barn utan vänta tills de är lugna... Men då kan ju halva dagen gå känns det som. Så fort man gör en ansats åt något håll - resa sig, kolla mobilen, klockan, så blir man ju hårdbevakad och barnet blir ledset igen.

Jag tänker att sonen alltid blir ledsen när jag gått till jobbet tidigt OM han är vaken. Han blir också ledsen när pappa går tidigt eller till tvättstugan eller motsvarande - och då har vi ju ändå alltid gått ändå. Han är ju trygg med den som är där. I det här fallet är det ju pedagogerna som är där.

Samtidigt så känns det som att man ignorerar hans signaler vilket vi aldrig gör annars.  Han har alltid fått komma upp i famnen och så när han är ledsen. Vi har tex aldrig lämnat honom gråtandes i sin säng eller i vagnen eller i ett annat rum. Aldrig. Men nu lämnar vi honom till en annan vuxen och signalerar att vi struntar i hans rop efter oss...
Trots att det skär i hela mig när man går ut genom grinden med framförallt sonens ledsna blickar i ryggen...
Det är ännu för tidigt att säga att det är å här jämt. Det har nog ganska nyligen gått upp för honom att han ska vara där när vi jobbar och att det dröjer lång tid innan nån av oss kommer för att hämta.

I eftermiddag är det makens tur att hämta och de ska då gå till bibiloteket och låna böcker om förskolan. Det tror jag kommer bli en bra grej. Men vi kanske behöver tänka om eller förändra andra saker och jag vet att många som läser här antingen är pedagoger själva och kan dela med sig av sina erfarenheter - eller så är ni föräldrar själva och har haft eller känner någon som haft samma problem - så ge mig råd och tips kring detta. Det är superjobbigt att känna sig orolig inför detta varje dag.
Jag tror iofs att detta är en bidragande orsak också. Att så fort han börjar visa olustkänslor så kommer oron över oss vuxna och så är allt igång...

NU vädjar jag till er att skriva och ge mig råd och tips!