Efter fyra lediga sköna dagar var det idag återigen dags med förskolelämning...

Sonen överraskade igår genom att säga ett namn som jag inte hade någon koppling till. Förrän jag kom på att jo, det heter nog en av hans fröknar på förskolan...
Vi har inte talat så mycket om förskolan på ledigheten. Det märks att han blir ängslig genast när det nämns... Så vi har låtit det vara...

Planen för idag var att vi skulle åka buss dit och stiga av på en annan hållplats än vanligt och ta den bakåtvända vagnen med oss istället för dagisulkyn. Planen var att gå med in, vara nyfiken på kompisar och leksaker, lämna när barnet var lugnt och sansat.
Det gick bra tills vi kom in på samma gata som förskolan ligger på. Då kom tårarna och när vi kom innanför dörren var det gallskrik och fastklamring som gällde. Den "fröken" som mötte oss tyckte sonen 'tramsade' sig vilket jag inte håller med om. Han har full rätt till sina känslor. Och normalt sett skulle vi ju aldrig lämna honom någonstans i ett så uppgivet ledset tillstånd.
Fröken hade vänt i dörren och lämnade oss att "samla ihop oss" lite... kändes också lite märkligt...

Han ville absolut inte gå brevid mig in till deras avdelning och väl inne där tittade alla övriga barn på oss med stora ögon då sonen tokgrät så tårarna sprutade...

Jag försökte locka till lite lek och fröken gjorde igen ett försök att ta över. Men han kastar sig på golvet, vrålar mamma och slingrar sig ur hennes grepp och klamrar sig fast runt mitt ben...

Vi satte oss då i soffan och han lugnade ner sig något men grät fortfarande mycket. Båda fröknarna tyckte att jag skulle gå och låta dem ta över.

Så slutligen följde jag deras råd. Jag gick med hans illvrål ringades i öronen. Väl ute genom grinden ringde jag min man och han känner ju igen situationen. Det känns förjävligt att skicka signalen att 'vi ignorerar dina känslor' till sitt barn.

Samtidigt som jag talade med maken hörde jag att någon skickade SMS eller ringde till mig...
När vi lagt på ringde jag upp och det var den fröken som tagit emot sonen som ringt. Sonen hade lugnat ner sig redan innan jag lämnar byggnaden... Vi pratade ett tag. Ett av hennes egna barn grät varje dag i ett år. Jag på inget sätt känna att det är lugnande eller rättfärdigande. Men jag hoppas sannerligen att jag slipper det. Men samtidigt verkar det inte vara helt ovanligt att det är så. De är ju så små så kompisar och leksaker har ingen direkt betydelse än. Det är ju såklart mammas och pappas närhet som är den enda riktiga tryggheten ännu.

Eftersom det verkar som att han är nöjd med dagen efter vi gått så är det bara den här stunden som är upp-å-ner och då är det kanske bäst att inte dra ut på den för någon av oss.

Så. Jag antar att vi bara får stålsätta oss. Förmodligen kommer den här scenen att spelas upp redan innan vi kommer fram till förskolan - han kommer sätta emot allt han har och tokgråta - ett tag iaf. Kanske blir det bättre om ett tag. Eller så blir det inte det...

Det är en stor omställning för honom. Han har precis förstått att det förväntas av honom att han ska vara utan mamma och pappa många timmar flera dagar i veckan. Såklart att han protesterar.
Men det känns orätt att ignorera hans gråt och hans känsloliv. Samtidigt så vet jag ju att han tystnar och tårarna torkar innan jag ens gått ut från området...
Åsnan mellan två hötappar.

Det river i mammahjärtat att lämna sitt barn när han är som mest uppgiven och ledsen. Samtidigt som det är hur lugnt som helst resten av dagen...

Onsdag är det dags igen - och då får processen bli kort... så testar vi det med...
 

 

sara

12 februari 2013 13:04

Åhh vad jobbigt!! Jag förstår verkligen att det skär i ditt modershjärta! Men till tröst får du tänka på att han faktiskt blir lugn och finner tröst hos sina pedagoger efter att du eller din man gått därifrån. Jag vet att man känner sig som världens sämsta och elakaste förälder som bara vänder ryggen och går, jag vet. Men det kommer bli bättre och en dag kanske du får släpa honom från förskolan för att han INTE vill gå hem ;-) Vi har barn som inte vill komma in på morgonen och som inte vill gå hem på eftermiddagen......

Det kan nog vara bra om du försöker göra avskedet lite kortare imorgon, för ledsen kommer han vara så länge du är kvar på förskolan eftersom han vet att du snart ska gå.

Kraaaam!!!!

litenlangtan

12 februari 2013 17:03

Ja, jag inser det också. Dock har jag tyckt att det blivit lite Kinas varjegång vi kommit men idag hade jag en jättebra hämtning - och fick lura med honom från lekplatsen!

 

Hej och Hopp

17 februari 2013 21:48

Nej men!!!
Jag har inte läst på länge och har inte läst tillbaka och vet inte hur er inskolning har varit eller hur sonen reagerat i övrigt på förskolestarten eller om ni har förtroende för pedagogerna - men - SA HON ATT HAN TRAMSADE??
Mitt förskollärarhjärta skäms och mitt mamma-hjärta kokar av ilska.
Det var dét dummaste!!
Var inte rädd för att ställa krav på pedagogerna, var inte rädd för att begära samtal och prata om hur ni vill ha det , vad ni tror blir bäst och vad pedagogerna tänker...
Kram och lycka till

http://Www.mintusenmilaresa.blogspot.com

litenlangtan

19 februari 2013 17:58

Tack! Jag tänkte faktiskt på detta senast idag. Att hon förlöjligade situationen och gjorde mig tveksam på henne. Varför skulle jag känna mig trygg med att lämna mitt barn till henne om hon bemöter hans oro, rädsla och ledsenhet så...

Det är bara 3:e veckan än så länge men det går väl bra på själva dan - det är lämnandet som fortfarande är uppslitande för oss alla...

 

Hej och Hopp

19 februari 2013 22:04

Jag har läst tillbaka nu och det verkar ju bra att han äter, sover och leker när ni väl har lämnat!
Ibland märker jag att förskolepedagoger har svårt att se ledsna barn, att de inte klarar av att hantera det och därför omvandlar känslan till något annat, ilska, eller avfärdar det,
Kan ju kanske vara en förklaring.
Har du gett dem MIA:s nya broschyr - jag tycker den är bra.
Att ha kort på föräldrarna eller något plagg kvarlämnat som luktar mamma eller pappa kan vara till hjälp för ett litet barn.
För min dotter var en enkel bok med streckgubbar som jag gjorde jätteviktig. Den visade steg för steg vad som skulle hända under dagen och slutade med att mamma kom och hämtade och vi vinkade hejdå och gick hem igen.
Angående att lämna snabbt, ja det hjälper många barn men inte alla. Tydlighet däremot när man säger hejdå tror jag är viktigt. Att man berättar att man ska gå och gör det då. Även om man kan ha haft en stund innan.
Jag är inte heller övertygad om att man alltid ska vara så kvittrande glad när man lämnar om barnet är ledset. Jag tror att barn blir förvirrade av det.
Men försöka vara lugn och bekräftande och så säker man kan tror jag kan hjälpa, jag ser att du är ledsen, men älskling jag hämtar dig sen i eftermiddag,
Sen är man inte mer än människa - det är klart att man inte alltid är lugn och säker när ens barn är ledset.
Stort lycka till alla tre!!

http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com

litenlangtan

20 februari 2013 13:51

Idag hade vi en jättebra lämning - visst blev han ledsen men gråten ebbade ut i pedagogens famn och han grät inte när jag gick.

Den pedagog som sa att han tramsade verkar vara minst engagerad och lite hård i sitt sätt hela hon kan jag tycka. Hon sa till mig i telefon att hennes ena son gråtit varje dag på dagis vid lämning i över ett år men att han nu älskar förskolan. Sånna kommentarer ger mig inte tröst alls utan gör att jag ställer mig alltmer frågande till förskola överhuvudtaget.

Det är klart att separationen är svår - både för oss vuxna och för sonen. Han börjar nog så småningom komma in i rutinerna och trivs jättebra med den pedagog som tog emot honom idag.

Vi får hoppas att det håller i sig och att vi får in våra rutiner på hur vi alla ska förhålla oss till förskolan...
Tack för ditt engagemang! Kram

PS, vilken av MIAS publikationer tänkte du på?

 

Hej och Hopp

20 februari 2013 20:27

Härligt framsteg!
Jag menade den helt nya -
http://www.mia.eu/Documents/publikationer/forskolamia.pdf

litenlangtan

20 februari 2013 21:25

Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...