Jag har vart restriktiv med att skriva saker här för att jag faktiskt känner en del av er personligen. Men nu måste jag få vara lite ärlig. Det är strax 1 år sen vår andra son och lillebror kom till oss. Inte så chockartat som att jag åkt till sjukhuset med ont i magen och kom hem med ett barn men det var svårare att förhålla sig till det faktum att vi faktiskt inte var framme i att önska och längta syskon när vi fick reda på hans ankomst.
Det skapade en del skuld och andra känslor hos mig redan där förra våren. Men det fanns ju såklart en längtan också. En längtan efter att möta det som blev vårt andra barn!

Men också så svårt att förbereda en 1,5-åring att han ska bli storebror... Han fattade ju inte mycket av det. Det absolut märkligaste var väl ändå att vi inte riktigt hann börja längta efter ett syskon innan det plötsligt bara var på väg ett.

Väntan var prövande, hela tiden fanns tankar och känslor om att det inte skulle funka. Det var svårt att glädjas och känna lycka när det hela tiden fanns en oro. Vi vågade inte berätta för så många och det var tungt att bära allt inom sig. Jag borde sett till att få prata med någon men det bar emot, det kändes inte så farligt som det kanske ändå var. 

Så fick vi tillslut vår son och lillebror! Stora var inte så intresserad han ville mest få plats hos mamma. Maken tog ett stort ansvar för att se till att stora var stimulerad och kände sig sedd! Jag var mycket med lilla och försökte knyta an till honom och lära känna hans behov. 

De är så olika som barn kan bli och det har varit så himla svårt att få känslor för honom. Med stora kändes allt verkligen så enkelt. Så självklart, så omedelbart! Men lilla kämpar och vi kämpar. Men det är svårt att mötas, svårt att nå varandra och svårt att känna ro i att det får ta tid. 

Jag kan se ett mönster - maken som fick panikångest efter en trasslig relation med sitt ex och när jag och han inte kunde bli gravida blev det för mycket för honom... Hans kropp och psyke sa ifrån - han måste få möjlighet att komma ikapp, bearbeta, få utlopp för saker. Det löste sig rätt snabbt ändå och han är helt fri från det idag. 

När jag ser tillbaka har jag också burit mycket inom mig, barnlösheten som jag ältat och vältrat mig i i så många år, ilska, sorg, att jag drog mig undan och att allt i livet kändes pausat så länge. Så plötsligt släpptes pausknappen upp och livet, vårt liv med barn började rulla. Vi fick stora och allt tuffade på. Vid lillas ankomst tryckte nån på FFW - Fast Forward - och jag hänger inte med... 

Känslor, eftertanke, lust, längtan, vila, återhämtning, lycka och säkert en massa annat. Det känns som att det fortfarande saknas många bitar i mitt liv, det går för fort! 

Hade vi haft lite bättre ekonomi kanske man kunde åka på Spa, weekendresa, äta ute, skaffa städhjälp, vila, gå till frissan, få massage, koppla av... Bara vara med sin kära man en liten stund och orka något...  

Nu känner jag mig trött och gnällig, ledsen och så mitt uppe i två-barnslivet med allt vad det innebär så jag hinner ingenting. Inte njuta, inte längta, inte önska... 

Just idag går tiden lite lite långsammare. Lilla var vaken i natt, nu somnade han tidigt i vagnen och jag har fått gjort några nödvändiga saker. Som att sitta på trappan, dricka kaffe i solen och tänka på livet och storheten i att jag ÄR mamma till inte mindre än TVÅ fina barn!