Jag har vart restriktiv med att skriva saker här för att jag faktiskt känner en del av er personligen. Men nu måste jag få vara lite ärlig. Det är strax 1 år sen vår andra son och lillebror kom till oss. Inte så chockartat som att jag åkt till sjukhuset med ont i magen och kom hem med ett barn men det var svårare att förhålla sig till det faktum att vi faktiskt inte var framme i att önska och längta syskon när vi fick reda på hans ankomst.
Det skapade en del skuld och andra känslor hos mig redan där förra våren. Men det fanns ju såklart en längtan också. En längtan efter att möta det som blev vårt andra barn!

Men också så svårt att förbereda en 1,5-åring att han ska bli storebror... Han fattade ju inte mycket av det. Det absolut märkligaste var väl ändå att vi inte riktigt hann börja längta efter ett syskon innan det plötsligt bara var på väg ett.

Väntan var prövande, hela tiden fanns tankar och känslor om att det inte skulle funka. Det var svårt att glädjas och känna lycka när det hela tiden fanns en oro. Vi vågade inte berätta för så många och det var tungt att bära allt inom sig. Jag borde sett till att få prata med någon men det bar emot, det kändes inte så farligt som det kanske ändå var. 

Så fick vi tillslut vår son och lillebror! Stora var inte så intresserad han ville mest få plats hos mamma. Maken tog ett stort ansvar för att se till att stora var stimulerad och kände sig sedd! Jag var mycket med lilla och försökte knyta an till honom och lära känna hans behov. 

De är så olika som barn kan bli och det har varit så himla svårt att få känslor för honom. Med stora kändes allt verkligen så enkelt. Så självklart, så omedelbart! Men lilla kämpar och vi kämpar. Men det är svårt att mötas, svårt att nå varandra och svårt att känna ro i att det får ta tid. 

Jag kan se ett mönster - maken som fick panikångest efter en trasslig relation med sitt ex och när jag och han inte kunde bli gravida blev det för mycket för honom... Hans kropp och psyke sa ifrån - han måste få möjlighet att komma ikapp, bearbeta, få utlopp för saker. Det löste sig rätt snabbt ändå och han är helt fri från det idag. 

När jag ser tillbaka har jag också burit mycket inom mig, barnlösheten som jag ältat och vältrat mig i i så många år, ilska, sorg, att jag drog mig undan och att allt i livet kändes pausat så länge. Så plötsligt släpptes pausknappen upp och livet, vårt liv med barn började rulla. Vi fick stora och allt tuffade på. Vid lillas ankomst tryckte nån på FFW - Fast Forward - och jag hänger inte med... 

Känslor, eftertanke, lust, längtan, vila, återhämtning, lycka och säkert en massa annat. Det känns som att det fortfarande saknas många bitar i mitt liv, det går för fort! 

Hade vi haft lite bättre ekonomi kanske man kunde åka på Spa, weekendresa, äta ute, skaffa städhjälp, vila, gå till frissan, få massage, koppla av... Bara vara med sin kära man en liten stund och orka något...  

Nu känner jag mig trött och gnällig, ledsen och så mitt uppe i två-barnslivet med allt vad det innebär så jag hinner ingenting. Inte njuta, inte längta, inte önska... 

Just idag går tiden lite lite långsammare. Lilla var vaken i natt, nu somnade han tidigt i vagnen och jag har fått gjort några nödvändiga saker. Som att sitta på trappan, dricka kaffe i solen och tänka på livet och storheten i att jag ÄR mamma till inte mindre än TVÅ fina barn! 

 

Jenny / Ekomamma i stan

13 mars 2014 20:39

Jag kan tänka mig att ni haft en tuffare resa än vad vi har (plus anknytning etc), men oj vad jag känner igen mig. Vi fick ju också syskon tätt, och även om det var önskat och planerat så gick det lite snabbare än vad vi hade trott (att vi kunde få en graviditet på vårt enda nedfrysta embryo, det trodde jag aldrig, jag räknade med minst en ny ivf och kanske flera).

Många gånger har jag känt det som att jag springer ett maraton, och när jag väl närmar mig mållinjen så har den plötsligt flyttats. Och svårt att beklaga sig ändå, för barnen är ju så älskade och önskade, särskilt när de kommit till som våra (och era), och det känns som en lyx bara att vi fått dem. (Särskilt när jag läser om andra som försöker och försöker...:-() Men det ÄR tufft att ha små barn. En bra kommentar fick jag när en annan mamma beklagade sig över alla barnens fritidsaktivieter, och jag sa något i stil med att "och jag som tycker att bara vardagen tar sån tid, och ni har aktiviteter också!", och att hon sa att småbarn tar tid och är ett heltidsjobb bara det. Det var liksom skönt att höra.

Hoppas att du får flera lugna dagar i fint väder!

http://ekomammaistan.wordpress.com

litenlangtan

14 mars 2014 08:37

Morgonen startade pissdåligt men nu leker de sida vid sida med bilar och jag sitter i köket och gläds åt att de är sams!

Visst har det varit tufft och det är svårt att faktiskt våga säga det. Alla vill ju påpeka det fantastiska i att vi har två barn!

Nu tror jag faktiskt att jag hittat en person som jag kan prata med om det här vilket gör att jag får möjlighet att ventilera lite... Det känns hoppfullt!

I takt med att barnen blir större blir det också lättare att kommunicera och förstå allas bakomliggande faktorer.

I veckan har vi haft gott om fina eftermiddagar och det gör att orken vara lite längre!
Tack för att du delar med dig också - då känner jag mig mindre ensam! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...