Barnen kivas. Gnäller mamma, mamma, mamma...
Pappa duger inte alls och jag kan emellanåt känna mig kvävd av att vi är två vuxna men bara jag duger. Till allt! Torka näsor, mata, trösta, medla, klä på, torka rumpor, natta, hitta saker...
Det är väl baksidan med att vara den som allra mest är hemma, allra mest får ta konflikter, truga, övertala, locka, lirka för att få med dem på dagens plan.

Att sen se maken missa målet, tappa tålamodet, misslyckas med att trösta, duga och räcka. Då är det också su superlätt att jag går in och tar över, ställer till rätta, fixar, slätar över. Trots att han borde få lösa det på sitt sätt. Hitta sin väg att nå barnen. Ta sin beskärda del av 2-års-trots-meltdowns, syskonkiv och tröttma...

Men i många fall är det minsta motståndets lag som gäller. Ingen orkar med en illvrålande 2-åring kl 06.00 på morgonen.

Igår tig vi en time-out från barnen, åkte in till stan och gick på bio, sen tog maken en korv på macken (planen vad att äta men vi var för mätta efter biosnask och popcorn!) och så var vi hemma igen före 22.

Vi måste prata mer, han och jag. Vi måste prata mer om hur vi vill ha vår framtid. Jag är normalt pratig och han är normalt tyst. Men många gånger är vi båda tysta. För vi orkar inte prata. Och istället blir det tjafs och småbråk för att vi är olika och barnen tyr sig till mig vid konflikter och när de behöver tröst.

Det som då var viktigaste egenskapen i vår relation - att vi kunde prata om allt. Har blivit en kompakt tystnad. Som jag ibland blundar för för att jag är för trött.

Inte för att jag inte får sova. För det får jag. Utan för att jag inte får 'andas' på min vakna tid. För att det ständigt måste pysslas, fixas, lagas mat, städas, tvättas, lekas, kläs på, kläs av, bytas, vikas tvätt, läsas sagor, matas, nattas... Ja det där småbarnslivet som ständigt snurrar. Där det aldrig går att trycka på paus.

Och när dagen är slut för mina små och min och makens tid tar vid är energidepåerna så slut så jag orkar inget alls. Bara själsdödande TV-blaj.

Jag gissar att jag inte är ensam om det här dilemmat. Do more of what makes you happy orkar jag inte just nu. Tyvärr. Fast jag så väl behöver det.