Vi har varit förskonade från kommentarer och rasistiska påhopp i vår familj. Senast i morse träffade vi en mamma från dagis som kommenterade att Stora är så lik mig så hon hade aldrig kunnat tro att han var adopterad.

Hans kärlek till mig är så stor så stor och nu är han inne i en fas då han är väldigt gosig och kramig om vartannat. Han vill liksom se mig djupt i ögonen, låser sina armar om halsen och borrar in hela ansiktet i mitt. Våra pussar blir långa och blöta...

I lekparken på eftermiddagen skojade han med en pinne i handen.
-Det är en trollstav mamma, jag ska trolla bort dig.
-Jaha, vill du inte ha mig som mamma sa jag.
-Nej, jag vill ha 2 pappor istället, sa Stora.
Jag kände ett sting i hjärtat och kände hur det också nådde mina ögon, som var fästa vid Storas blick.
Han insåg att han gjort mig lite ledsen och började själv gråta hjärtskärandes.

Vi satt länge och kramades, jag sa att jag förstod att han inte menat att göra mig ledsen och att han alltid alltid kommer vara min pojke! Jag ska alltid alltidvara hans mamma och jag ska alltid älska honom! Alltid!

Men jag inser också att det kommer hända att människor inte kommer se våra likheter utan bara hur olika vi är. Hur de kommer prata mer om hans ursprung än hans fantastiska personlighet. De kommer ifrågasätta hans rätt att befinna sig här och hur vi kan kalla oss familj med så olika bakgrunder. Hur kan jag vara hans mamma och han min son?

Jag hoppas innerligt att jag har fel men vi kommer att få gå igenom alla dessa prövningar, det är jag säker på. Säker eftersom var 10:e person i vår kommun röstade fram SD mot en kallare och mörkare framtid.