Var det som du trodde att det skulle bli förälder?
Jag och nej. Ja, det var verkligen en av de mäktigaste känslorna i hela världen att äntligen få vara mamma. Att få njuta av alla mysiga stunder med mina barn - och få så mycket kärlek!
Men jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå hur jobbigt det skulle vara att ha 2 barn så tätt som vi har.

Var det något som hände eller som du kände som du inte hade räknat med? Ja, vi fick ju en oväntad lillebror. Och tätt. Vilket i praktiken innebär att vi har "tvillingar". Iaf tror den lilla att han är lika snabb, stark, utvecklad och klok som den store...

Var det något som inte hände? Kärleken till lillebror var inte självklar och inte heller omedelbar. Jag har fått anstränga mig och behöver fortfarande jobba ganska mycket med att var rättvis och helt trygg med honom...

Bästa bebisprylen att ha hemma? bärselen! Vi har en Ergo som gör det möjligt att bära bekvämt även efter 6 månader... 

Mest onödiga bebisprylen då? vi köpte en babywatch med infraröd kamera - den har vi inte använt många gånger...

Hade du bestämt dig för hur du skulle göra med en viss grej för att sen ändra dig när bebis kom?
Hahaha! Inte skulle jag lukta på min unges rumpa för att avgöra vad blöjan innehöll. Matsituationen skulle ju vara lugn och harmonisk, jag skulle inte heller lacka ur eller höja rösten... yada yada i oändlighet...

Vad stör dig mest hos andra föräldrar? Att vissa inte orkar ifrågasätta varför pojkar 'ska' uppfostras att vara starka och överlägsna och flickor 'ska' vara gulliga och omhändertagande och att de fortsätter klä sina barn med de stora klädkedjornas ruttna utbud utan att blinka...  

Vad tror du andra föräldrar stör sig mest på hos dig? Jag kan säkert uppfattas som lite präktig. Och kanske lite sträng...

"tittar" på hockey. En fredagkväll! Inte för att jag vill utan för att svärfar vill.

Barnen är glada och nöjda hos farmor och farfar iaf. De får uppmärksamhet och både gos och bus. Det är fint!

Idag promenerade vi till det nybyggda badhuset och var nästan ensamma där första timmen! Det fanns en lång vattenrutschbana och en minivariant som barnen kunde åka själva! Vi bubblade och "simmade" i den lilla varmvattensbassängen. Det var jätteskönt att inte trängas med 50 andra ungar i samma storlek. Det är grymt svårt att ha split vision och ensam hålla koll på två icke-simkunniga i ett vattenland fullt av andra plaskande halvhöga småttingar. Här var det bara våra två som var så små och då gick det utmärkt att vara själv med dem under några minuter. De har ju också vuxit en del sen i somras och utvecklats motoriskt och sköter sig rätt bra i vatten. Lilla är totalt orädd men har bättre balans nu.
Jag som själv är en fisk i vatten älskar att bada och älskar att se glädjen i våra barns ögon när vi är på badhuset. Lilla pratar ofta om badhuset och skulle nog gärna gå oftare...
Maken är inte lika road... Men han har aldrig vart förtjust i vatten, stackarn!

I morgon väntar loppis! Hoppas kunna göra några skojiga fynd. Sen blir det 7 sorters kakor hos släkten, mums!

mitt jobb som skulle vara nån vecka, kanske 10 dar höll i 3 månader. Men nu är det slut. Min första arbetslösa vecka på ett långt tag.
Det har vart bra för familjen att jag jobbat. Maken har jobbat mindre och tagit mer ansvar för familjen - det har vart jättebra för dem allihop!
Barnen har vart mer på förskolan - det har gått jättebra. Stora har sin bästa bästa kompis och lilla hävdar att han också har en favoritvän ?

Vi passar iaf på att resa till farmor och farfar för en vintervecka. Barnen som älskar tåg tycker nog att vi gett dem en överdos nu dock med dryga 8-9 timmar med SJ...

Känslan som uppstår när en efter 20 minuter på Universeum inser att ryggsäcken med ombyte, blöjor och fikat är kvar på Spårvagnen...

PS, det var inte jag som hade ryggsäcken på mig när vi steg på vagnen... DS

Den har vart ok. Jag har orkat vara en ganska god mor och det har vart mycket att göra på jobbet. Kvällarna med barnen blir korta men intensiva. Ofta är de väldigt trötta och då kan det bli en del tjafs med lika trötta föräldrar.

Började fila på ett brev till familjen om att vi behöver mer hjälp. Alltså mer utrymme för de vuxna till återhämtning och paus i vardagen som snurrar på i 400. Självklart är det svårt att be om hjälp. Speciellt när vi nu i helgen träffat alla hemma hos min mamma och barnen uppfört sig som två ljus. Suttit med vid matbordet och ätit ok. Tackat uppskattande för maten. Lekt snällt tillsammans med varandra i angränsande rum. Inte slagits, knuffats eller ramlat ner för trappan utan grind... Kort sagt har de vart väldigt goa under detta besök.
De ser ju inte vardagsmorgonstöket, komma-hem-från-förskolan-protesterna, jag-vill-ha-samma-leksak-slagsmålen, meltdowns över allt från val av pålägg till vantar, middagsmat, godnattsaga mm mm i all oändlighet. Amen.

I går kväll skulle stora prompt sova i jeans under täcket typ... Efter att ha bråkat om tandborstning, tandkräm och en del annat innan... Så visst, fine. sov i dina jeans du hjärtat... 

Vabruari är i full gång, ingen av oss är helt frisk men hej, våren är i antågande! Och det kunde vart värre! 

Igår hade vi besök av vänner där kvinnan blivit sjuk - möjligen cancer. Det gör en lite mer ödmjuk inför snor, feber och hosta... Det kunde varit värre... 

Hur har veckan varit hos dig?

I dag vaknade båda barnen runt kl 6... Lilla grät hörde jag, oklart varför men jag gick ner och hämtade upp honom. Stora hängde på men satte sig i soffan. Lilla la jag i vår säng och sa till Stora att han fick vara lite tyst, vi hade inte för avsikt att stiga upp ännu.
Stora tog paddan med lurarna och maken och Lilla somnade om. Jag låg och slumrade lite fram till 8-ish. När Lilla vaknade grinade han igen... och gråt blandat med ilskna skrik kantade vår morgon för någon timme fram. Det är så energikrävande att försöka behålla ett lugn när morgonen startar så här.
Både jag och maken får adrenalinpåslag vid sånna här tillfällen. Tillslut kunde vi äta tillsammans i någorlunda lugn och ro.

Men när jag satt där försökte jag lyssna inåt mig själv. Hur mår jag? Jag känner mig som ett batteri - ni vet som på mobilen eller nån annan elektrisk pryl.  Sån där med 3 steg som indikerar hur mycket "energi" som finns kvar att förbruka...
Min blinkar för jämnan på det röda nedersta steget, alltid på gränsen till att slockna. Hur bra jag än sovit på natten och faktiskt vaknar utvilad med 3 gröna nytankade energisteg. Jag inser att det är galet lite som förbrukar den där fulltankade energin och efter ett par minuter är jag nere på det blinkade sista röda steget. 

Det händer då och då att det svartnar såklart. Att energin är helt slut. Att det som är jag, värderingar, personlighet och åsikter - det bara suddas ut och jag blir något annat. Ett monster som bara beter mig som en skrutt. Ju oftare batteriet blinkar farligt rött på sista steget - ju oftare händer det såklart. 

På jobbet har jag kvar lite mer av energin men eftersom jag inte vet hur länge jag blir där så är ju också det en del av det som slukar min energi.

De saker som ger energi, som tankar upp mig, Är ju de samma. Men ju oftare jag befinner mig på sista röda blinkande steget är ju energin förbrukad för att ens orka genomföra någon av de där grejerna som laddar upp mig igen. 
De elektriska prylarna som ständigt laddar ur byter en ut och lämnar det defekta exemplaret på återvinningen. Men hur gör en med sig själv?
Jag V E T att de här småbarnsåren är skitjobbiga. Jag älskar min familj! Men jag behöver byta ut något, ändra kurs, få en boost, tänka om... ja inte vet jag... Något behöver hända...

Någon som förstår hur jag menar?

 

Fick en fråga och mitt svar blev så långt så här kommer ett eget inlägg om barnens nya sovvanor!
Tidigare hade vi en växa-säng till Stora och spjälsäng till Lilla. När vi nattade låg vi på en madrass på golvet brevis Stora. Madrassen funkade också som "extrasäng" vid sjukdom osv.
Men i somras köpte jag en familjesäng på Blocket. Det är en våningssäng med 120-säng i nederdelen och en 80-säng i överslafen.
Den har jag målat under hösten och i julhelgen bestämde vi oss för att byta bort de två enskilda sängarna mot en säng. Barnen ligger i varsin "halva" av underslafen - fast på tvären. Jag har satt en lös "fallskyddsbräda" från IKEA så Lilla inte ska trilla ur och vi har gott om kuddar, mjukdjur och mys i sängen. Sen vi bytte till en säng har vi också infört gemensam nattning, saga/sagor och nattlampa.
Den vuxne som nattar ligger mellan barnen och nattar och det funkar väldigt bra! När barnen somnat lägger vi upp lite kuddar mellan dem - mest för att Lilla inte ska vakna OM Stora lämnar sängen...

Överslafen är såklart rolig att klättra upp i tycker Stora. Han behärskar stegen upp och ner, trots att jag hängt en filt över stegen för att försvåra för Lilla att klättra. Han har faktiskt låtit stegen vara...

Jag var beredd på att Lilla skulle vilja kliva ur sängen men han har redan sen länge sovit hela natten och vaknar i stort sett bara då han är sjuk. Just idag ska han sova med mig i dubbelsängen medans maken får sova i överslafen hos Stora, just för att lilla är sjuk.

Sängen äter upp en del golvyta men samtidigt är den ganska hög så vi kan ha förvaring under.
Att Stora självmant valt att sova kvar i deras rum hela natten känns som ett bra tecken på att de trivs i sin säng! Det var min förhoppning från början att deras trygghet skulle öka och att det skulle vara mysigt att lägga sig att sova.
Inspiration till att sova tillsammans kommer från en vän med tvillingar - tanken var att ha barnen i varsin säng men de sov ändå alltid ihop så då satte föräldrarna ihop sängarna till en 160-säng. Win-win!

På sikt kommer Stora säkert vilja sova i överslafen men det kan nog ändå dröja nåt år eller två!

Jo, Stora sover fortfarande hela nätter i sängen i deras rum. Det går så bra så bra... Han har dock en nattlampa tänd.
Häromkvällen sov han med pappa eftersom lillebror var krasslig och jag valde att sova jämte honom. Men natten efter när jag föreslog att vi skulle göra samma igen - sa han nej, han ville promt sova med lillebror. Vilket ju givetvis gick jättebra.

Lilla har slutat suga på tummen. Den har sett lite läskig ut med lite svampig hud som resultat av att han sugit väldigt mycket på den under ett par nätter. Så vi satte på lite mjukgörande gräm och ett plåster. Och det fick visst sitta kvar hela natten och sen ville han inte suga mer.
Han säger att han har slutat...
Vi får se hur det blir när tummen läkt helt...