Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag brukar skriva en årssammanfattning och det har jag änu inte gjort i år.

Kanske borde jag försöka blogga lite mer frekvent igen - det är ju ett ovärderligt verktyg för att minnas situationer och händelser. 
Jag får helt enkelt fundera på det. Idag kikade jag in för att jag behövde skriva ett tidsdokument som inte ska publiceras. för ibland skriver jag svåra saker och sparar som utkast - det finns nedskrivet men inte publicerat, jag kan ändå gå tillbaka och se hur jag tänkte och kände. Just idag är det läge för ett sånt dokument.

 

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrollmänniska utan dess like fick panik av att vi skulle sälja först - vilket är ett måste - ett krav från vår nuvarande bank. Då jag ff inte har fast jobb fick vi en hel del knepiga ställningstaganden inför en flytt med vår nuvarande bank. Så förutom att hitta vårt drömboende så måste vi ju nu också byta bank.
Idag ska jag ringa till en eventuell ny bankkontakt. Det är en bekant som rekomenderat honom så vi får se vad det kan ge...

Att packa ner sitt liv efter nästan 10 på ett och samma ställe är både kul och jobbigt. Jag är inte en hoarder men jag gillar saker, tyger, garner, foton, minnen från släktingar, resor, händelser mm. Så det är M Y C K E T saker. Och som alla som sålt sin bostad nån gång ska allt vara så lätt och luftigt och avskalat. Och min stil är mer mycket av allt!

Men det känns ändå skönt att vara igång. Att dels rensa i röran och dels tänka nytt och "utanför den egna stilen" är krävande. Till helgen som kommer ska vi försöka måla lite iaf. Alla boytor behöver fräschas upp för att vi ska få bästa möjliga försäljning.

Och nu kollade jag precis i kalendern och fick panik! Hur fan ska saker och ting klaffa i tiden egentligen?! Aja, det får lösa sig!



 

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu...

Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar...

Idag skulle vi gå på bio på stan men det var knappt så det gick heller. Varje sak föregick av hårt motstånd och efter 1 timme på filmen ville han åka hem. Så då gjorde vi det...

Inser plötsligt att jag måste ge mitt barn mer utrymme och mer "rätt".
Att han växer och tar mer plats, kräver mer, vill mer och kan mer.

Samtidigt har vi problem med så basala och enkla saker. Som inte funkar. Och det gör oss alla trötta, oroliga och frustrerade...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är glad ändå och en mer explosiv, nyfiken och som verkligen har stenkoll på detaljer!

Nu har vi hittat lite mer rutiner, anpassar så gott det går. Det är vår, sommaren lurar runt hörnet. Kanske sista sommaren här i vårt lilla hus?! Bäst vi gör det till den bästa sommaren!

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Stora och sa att han undrade var jag var ochknödde ner sig brevid mig och somnade om. På eftermiddagen när jag kom hem från jobbet berättade han att deras förskolefröken pratat om döden. Att de som dör föds igen osv...
Helt ok för min del eftersom jag kan tröstas av den tanken också... Sen frågade han om ALLA ska dö?
Jag svarade såklart ja men att det dröjer oftast länge innan det händer...
-Ska du dö mamma, frågar han sen och blir ledsen...
-jag svarade ja men att det inte är nu. Jag vill ju inte att ungen ska växa upp och tro att vi är odödliga...

Han var så otroligt ledsen och berättade att han under natten haft en läskig dröm där det hände just det, att jag dog. Han ville inte gå på detaljer för han vågade inte berätta. Jag tror inte det handlar om att han inte har förtroede för mig eller maken (som också var i rummet) utan mer att han trodde att OM han berättar så kommer det att hända...

Det tog lång tid innan han lugnade sig. Jag tröstade såklart så gott jag kunde och sa att det inte kommer hända något nu. Jag vet också att det är i den åldern han är nu som det uppdagas att livet inte är oändligt och att alla människor har en viss tid på jorden mm. Framför allt är det plågsamt att veta att ens föräldrar ska dö en gång. Och det är chockerande att tänka det. Hur bemöter vi det på bästa sätt?

Vi har bejakat hans ledsenhet och uppmuntrar honom till att berätta vad han drömde eftersom det inte är bra att bära de där tankarna/drömmarna ensam - men vi vill ju inte att han ska vara rädd. Varken i drömmen eller vaket tillstånd. Jag ska prata med hans pedagoger om det också...

Har någon nåt tips?

Tyvärr blev det inget nytt spännande jobb. De anställde en som jobbar med exakt samma uppgifter nu istället. Det gör mig detsamma, kul att jag fick komma med på intervjuerna!
Jobbet jag har är väldigt bra, generöst med att komma sent, gå tidigt, gå på loppis, fredagshandla på rasten mm. Vi turas om att öppna/stänga så jag och maken hämtar/lämnar växelvis också. Skönt att vara delaktig men ändå ha privilegiet att slippa mornarna varannan vecka... De är värst!

I övrigt har vi tagit små babysteps mot att sälja vår bostad. Dessvärre är det få bostäder ute på marknaden nu som skulle passa oss men jag vill inte stressa heller.

Bankmöte blir det kanske till veckan ändå, vi får se...

Efter att ha sett en bild på mig själv ur andras perspektiv på FB i julas har jag återigen stramat åt kosten. Hardcore LCHF och jag SKA lyckas den här gången! Jag ska trivas i min kropp den här kommande sommaren!

Hur har ni det annars då?

Kollade mailen just efter en dag och kväll på språng. Jag har fått mail från rekryteraren som vill sätta ihop tider till ett intervjuschema...
Så det verkar som jag gått vidare till steg 2 - att träffa det anställande företaget!
Spännande!!!

Igår hade jag ett missat samtal på telefonen och det visade sig vara ett retryteringsföretag som sökt mig för en intervju! Och jag som precis fått jobb!
Såklart har jag bokat in en intervju, ställt om min arbetstid något på torsdag, dragit en vit nödlögn och ska träffa den här rekryteraren på torsdag.

Jobbet är lite mer prestigefyllt, mer ansvar och säkert både mer inspirerande och utvecklande för mig än det jag precis fått så... jag är glad åt möjligheten! Men om jag inte får jobbet så är jag såklart nöjd med det jobb jag precis börjat på och tacksam över att kunna se framåt ändå. Och jag kommer såklart hålla utkik och söka andra jobb också - men just nu är jag supertacksam över att slippa den "kvarnstenen" om halsen. Det har ju vart svårt att försöka hålla standarden uppe med ansökningar och så under tiden som arbetslös. Så det är skönt att kunna släppa lite granna på den biten!