Oj vad vi var nervösa båda två! Jag tror tillockmed att jag glömt min handväska hemma för jag hittar den ingenstans... Tur att maken plötsligt stod på parkeringen annars hade jag inte haft pengar till parkeringsautomaten...

Så gick vi upp och satt en stund och väntade... så kom hon ut och jag log ett stort leende för att visa mig vänligt inställd - trots att det blev  så fel sist...

Så öppnade hon vår mapp och "läste in sig lite" och sen fick hon en ton på rösten och en lite sträng uppsyn och frågade hur tankarna gått kring det här mötet.

Vi sa som det var - vi kände oss inte välkomna sist och det var ledsamt och vi hade ju på känn att IVF:et skulle sluta lika olyckligt som tidigare IVF:er och att vi faktiskt tagit illa vid oss och att vi nu önskar lägga det samtalet vi hade bakom oss och gå vidare...

Hon sa att givetvis var vi välkomna men att hon (om jag tolkar henne rätt) uppfattade det som om vi försökte hemlighålla vårt 3:e IVF och att de vanligtvis vill att man ska vara klar med bitarna kring IVF och att hon nog egentligen tycker att de 3 månader som förflutit är lite kort (sorge-)tid osv osv...

Hon ändrade tonläge och hållning och blev mjukare när vi berättade mer ingående om våra tidigare IVF-upplevelser. Att vi nog levt med tankar kring adoption länge och att vi ändå anser att vi gjort rätt som gått igenom 3 IVF:er och att vi nu har stängt dörren till de försöken och vill gå vidare med adoption. Att vi saknar svar om varför det gått så dåligt för just oss. Att vi pratat om länder, lånat böcker, försökt forska lite och talat med dem vi önskar bli referenter åt oss osv...

Vi överlämnade de papper som vi samlat in, försäkringskassan, kronofogden och deklarationen. Vi pratade om referenterna och vilka de var och vad som var bra att tänka på... 
Hon berättade att de rekomenderade oss att skydda oss - det fanns ju ingen juridisk skyldighet att göra det och visst kan det låta helt galet när man i år ut och år in försökt få barn på egen hand men det var en rekomendation från deras sida... 

(Jag resonerar att så länge vi inte skickat några handlingar till ett land så är det bara ett störande moment i det sexliv som vi försöker hålla igång efter alla år med IVF och annat... Vi har trots allt två medicinska svårigheter och risken/chansen att bli gravid spontant är m i n i m a l)

Vi bokade upp 3 nya datum och då vi ses nästa gång ska våra referentbrev och våra levnadsbeskrivningar vara klara... så det gäller att jobba med dem nu då! 

Hon frågade några småsaker om vårt boende och våra arbetsplatser också...

På hela taget så kändes detta möte mycket bättre och vi ger henne det här försöket nu då. Hon ville absolut att vi skulle försöka bli klara till innan sommaren så min "tidsplan" ser ut att kunna funka. Att vi kan kontakta AC ganska snart och börja prata med dem också - i juli har vi köat två år hos dem och kanske kan vi få skicka handlingar till ett land i år...

För övrigt har jag haft ett ganska konstruktiv möte med min chef och ser ganska ljust på den här dagen... MYCKET bättre än sist vi kom från vår utredare...

Nu ska jag till loppis sen tillbaka till tandläkaren - något gick snett igår när jag var där och en lagning har redan släppt...

Så var vi här - igen - vid den här dagen då resan mot landet "familj" ska ta sin början. Och den här gången hoppas jag att vi faktiskt når vår destination, vårt mål!

Jag är inte helt frisk i magen än från Thailand och det suger och svider lite som om oron gör magen magkatarrig... Inte helt bra...

Men det får ju gå...

Jag och maken har tassat runt ett tomt grötfat ganska länge nu - vi säger ganska lite till varandra i detta nu och jag kommenterade det precis innan vi släkte lampan igår.

Att vi säger inget till varandra nu, det är mest tystnad...

Jag sa att jag tror att vi båda två är väldigt spända och lite oroliga och nervösa över hur vi ska bli emottagna på Kommunen idag. På HUR J.M ska uppträda mot oss och hur känslan ska bli. Vi har såklart funderat över OM eller HUR hon/de ska ta upp våra IVF och vad vi ska svara på det.

Men jag kan känna att vi har blivit fel bemötta på den punkten eftersom det är en tidigare riktlinje eller önskemål om att man ska vara "klar" med sin IVF-bit. Vi fick inte ens redogöra för varför vi hoppades på en start på hemutredningen där och då. Ingen frågade om hur vi tänkte och våra motiv... 

Vårt svar var ju ändå ganska givet. Att vi var rejält stukade av våra misslyckanden och vi hade önskat att få en positiv energikick av att gå på besök hos Kommunen och starta upp en hemutredning (som kanske hade varit på väg att bli klar nu) men istället fick vi kalla handen och ytterligare ett klubbslag ner i stövelskaften... 
Bakslag, misslyckande, grusade förhoppningar, söndertrasade drömmar, tvivel och gråt... 

Ska vi äntligen kliva upp ur den där mörka säcken nu och få lov att andas fritt?

Om 3 timmar sitter vi på kommunen så håll tummarna för att allt kommer gå bra idag.

Jag återrapporterar senare!

(Tröst)shopping på Second handen i eftermiddag... :-D