En vän som gjort sitt första IVF och lyckats skulle igår på VUL... Dessvärre hittades inget hjärtljud och hon skickade meddelande igår om att hon inte stod ut med att någon trodde hon var gravid...

Visst är det en olidlig situation för henne och hennes man och jag är glad att jag sluppit gå igenom den känslomässiga berg-å-dal-banan som det måste innebära att först lyckas och sen misslyckas...

Detta var ju deras första IVF och de har mycket goda chanser att lyckas igen och få behålla graviditeten - det kan tillockmed vara så att de kan bli spontant gravida nu när kroppen börjar fatta hur den ska göra...

Det som gjorde mig mest ont i vår tragiska IVF-karusell var att jag kände mig så J Ä V L A ensam... Det hade varit så skönt att ha någon att dela helvettet med (all heder till min man som självklart var där hela tiden men han kunde omöjligt förstå mina mest svarta tankar) som själv var i samma situation...

Nu på sista tiden i och kring IVF 3 så var jag såpass öppen med det inför bröllopet och så så jag fick veta om några vänner som var i samma sits...

Det var på eget bevåg jag tog kontakt med vännen ovan och gav henne min framsträckta hand med orden: Jag vet ALLT om vad du går igenom - jag finns här som ett stöd för dig om du vill prata om det. Det tog tid men vi har pratat om det, hon har kunnat fråga mig saker och ting, och jag har försökt finna ord som muntrat upp och pushat henne framåt och till att ta tag i saker som lätt blivit handlingsförlamade.

Jag försökte trösta henne igår med att de trots allt verkar kunna bli gravida och det kommer lösa sig för dem. Jag vet hur arg jag varit på dem som sagt likadant till mig men se nu är jag i en annan känsla... Jag tror mig veta att det kommer ordna sig för oss en dag...

Kanske inte snart - men i sinnom tid...

Jag har också genom min öppenhet och lyckliga slumpar hittat nya vänner - de har liksom vi kämpat och till sist lyckats... Den ena med sin dotter på 8 månader som dyker in på jobbet då och då och den andre med sin son på 2 månader som jag chattade med på Facebook igår om en kommande promenad  - jag är så lyckligt lottad som hittar nya vänner och utvidgar mitt nätverk av barnfamiljer - ännu inga med adopterade barn... Men det kommer det också!

Vi har exempelvis en familj i vårt bostadsområde som adopterat en kille från sydamerika tror jag. Pojken kanske kan vara runt 4 år och det är en fröjd att se dem tillsammans! De verkar väldigt närvarande och lyckliga att få vara en familj och det glädjer mig! Jag har funderat över att försöka ta kontakt med dem - men hur???

Jag vill vara plump och säga fel - hur närmar man sig en adoptivfamilj med sina frågor? Vad är rätt och vad är fel sätt? Kan någon som läser här vägleda mig i hur jag ska ta kontakt med dem?

 

Trebarnsmamma

11 mars 2010 10:26

Vad bra ni verkar ha tagit upp era funderingar med utredaren!

Jag uppmuntrar er absolut att träffa familjer som har adopterat. Bara tanken kan kännas svår och konstig men de flesta av oss har varit i er situation - velat adoptera men inte haft vänner / släkt som gjort samma resa och därför i början varit väldigt ensamma. Jag känner ingen adoptivförälder som inte gillar att berätta och stödja par som "kommer efter".

Du kan lugnt gå fram till pojkens föräldrar och säga "Vilken fin pojke ni har! Vi har precis påbörjat hemutredning inför adoption. Är er son adopterad?". (Som förälder till adopterade barn är vi vana vid frågor och har fått fundera över vad vi berättar för vilka - och hur man vänligt säger till när någon blir för närgången.) Vet inte vart ni bor men ta ledigt några timmar och besök närmaste Öppna Förskola för adopterade barn. Där finns föräldrar som nyss varit iväg och gärna berättar. Kan kännas konstigt att komma dit utan barn men det tycker ingen av de andra som redan hunnit bli föräldrar.

Ni gör ert barn en stor tjänst genom att vara så förberedda som ni bara kan när ni får honom/henne. Ett bra sätt att förbereda sig är just att träffa familjer som redan fått barn ... så fatta mod om inte annat för ert barns skull!

Varmt lycka till!

 

Hej och Hopp

12 mars 2010 23:44

Hej!
Jag har precis hittat din sida och egentligen inte hunnit läsa någonting men hoppade in i det här inlägget och håller med - jag tror absolut att du kan närma dig er granne på det viset.
Jag som har varit hemma i ett halvår nu älskar att prata med andra som är intresserade av adoption och det tror jag gäller de flesta.

Nu har jag ju som sagt inte läst din blogg men har du kontakt med dem ni gick utbildningen med? Vi som gick tillsammans håller kontakten och nu är det 3 barn med på våra träffar. Jag har också nära kontakt med dem jag gick "hämta-barn-kursen" och med personer med barn från samma barnhem och så träffar jag adoptivföräldrar på öppna förskolanså nu när jag är hemma med min flicka så är mitt umgänge med adoptivfamiljer stort. Men det är klart att det finns ett värde i att ha någon att bolla med redan innan.

Lycka till med allt - jag ska läsa din blogg när jag får tillfälle - nu måste jag sova!

http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...