Vårt näst sista möte med hemutredaren idag. Jag tog semesterdag och nu är jag väldigt tacksam för det...
Vi började med att återkomma till lite frågor kring barnet; kön, hudfärg, bakgrund, önskemål, tankar, fantasier, förväntningar. Sen pratade vi lite om hur man ska skydda barnet mot de eventuella situationer man kommer att hamna i framöver...

Det är svårt; å ena sidan känner man att man inte vågar ta ut något i förskott gällande kön, utseende, hudfärg, eventuella skador och sjukdomar osv...
Samtidigt så ska man vara väldigt förberedd, påpassling och ha planerat så långt fram som till vem som ska vara hemma och hur länge osv...

Jag tycker det känns jättekonstigt att det ska framgå av utredningen och jag har nog inte förstått det. Självklar kan jag förstå att de som handhar ärendet i landet sen har lättare för att matcha barn och familj om familjen har stort hus med rum förberett, föräldraledigheten utstakad in i minsta detalj och stor rymlig bil för alla utflykter och aktiviteter...

Men måste man verkligen bestämma vem som ska vara hemma och hur mycket redan nu? Varför har hon då inte sagt att det här är saker som vi borde ha tänkt igenom till det här mötet? Det finns otroligt lite info om hur en hemutredning går till och vilka moment som är särskilt viktiga.

Hade detta varit en helt vanlig graviditet så hade det fallit sig naturligt att jag var hemma och maken var hemma efter en period eller samtidigt om det går...
Nu har vi inte en helt vanlig graviditet - utan en jävligt komplicerad och lång vänteperiod innan vi får besked om ett barn ens...
Det är långt in i framtiden och det känns bisarrt att ens tänka på att faktiskt vara föräldraledig...

Sen pratade vi om våra respektive familjers förväntningar på vårt barn. Mina föräldrar är jävligt ointresserade överhuvudtaget. Mamma frågar aldrig nåt om vårt blivande barn. ALDRIG. Det gör mig självklart ledsen och jag vet inte om det är av ointresse eller om det är något annat...
Hur som helst så blev det känslosamt och jag började grina så in i norden... Vi blev kvar nästan 30 minuter över tiden eftersom jag grinade och kunde inte sluta grina... Med rödsprängda ögon gick vi därifrån och kände oss allt annat än nöjda...
Återigen känner vi oss tillplattade och fördummade...
Vi är dåligt förberedda enligt vår hemutredare på vissa plan. Jag tycker att det hör samman lite mer att hon ger väldigt lite input - hon har inte riktigt förklarat nån gång vilka steg vi ska ta igenom processen och det är svårt att förbereda sig på "rätt" saker...

Jag tror också att mina tankar om att väldigt mycket i adoptionsprocessen är negativt och långsamt och mycket byråkrati - vilket gör att jag känner att jag inte orkar ta in alla negativa, jobbiga fakta på en gång. Jag vill lära mig lite pö om pö och ta in del för del. Jag vill inte bli helt uppslukad av detta som jag blev med IVFhistorian. Jag visste tamigfan allt om det och Ä N D Å blev det inga biobarn. Jag hade 100 frågor men inga svar. Jag vill inte bli en neggomänniska - jag vill försöka ha ett normalt liv brevid det här att jag försöker få barn och bli en familj... Försöka leva lite oberört och normalt...

Är det för mycket begärt?

Ska jag känna mig som en dålig människa för att vi inte pratat klart om föräldraledighet, land och tänkbara SN-skador...

Ute ömsom regnar det och ömsom skiner solen, det är förbannat kallt. På hemmafronten går tvättmaskinen varm, snart ska jag föröka sy lite småsaker som jag ska försöka sälja på en loppis som ska hållas på gator och torg i stadsdelen Majorna på söndag. Som också är mors dag...

orkar jag träffa mor? Eller ska jag försöka göra det på fredag istället?
Vi har ju ingen bil nu...