Det är mycket tankar som trängs i skallen - samtidigt känns det som det var länge sen jag skrev något vettigt - om mig.

Igår kommenterade maken att det var länge sen jag pratade med min pappa.

-jo, sa jag, det var det... jag tänkte också på det häromdagen.
Det är över 1 år sen jag fick ny information om min pappas liv och leverne som gjorde mig hemskt arg, ledsen, besviken och trött...
Jag ville helst pratat igenom det hela med honom men som så många andra saker lägger man det i stället längst in i en mörk säck och hoppas att det inte ska tränga sig på i nåt dumt läge...

Förr om åren brukade jag vara den som initierade kontakt. Jag ringde, SMSa, styrde upp besök och bjöd in... oss till dem, dem till oss och så vidare...
Men sen i mars förra året har jag inte bjudit till alls. Jo hela den familjen var på pappas födelesdagsmiddag i april. Sen dess har pappa ringt en gång för att han behövde handla på mitt jobb. DÅ var jag på möhippa och det är ju rätt många veckor sen.

Min pappas sambo och hans barn (mina småbröder) varken pratar jag med eller träffar således...
Jag tänkte att pappa kanske skulle undra varför vi inte längre har samma kontakt. Men det har han inte gjort...
Och för min del så går livet runt ändå... 

Familjerelationerna hos mig går i vågor. Nu finns det något vi gemensamt väntar på. Min mamma väntar på att få bli mormor. Brorsan och syrrorna på att bli farbror och mostrar. Brorsdottern väntar på en kusin...

Men pappa vet jag inte. Han har verkat måttligt intresserad av vår adoption från början. Hela familjen tillsammans har inte setts sen i julas och tja, det känns som om det inte väntas där på samma sätt.

När vi väl får BB får jag väl ringa och berätta att han ska bli morfar - men jag förväntar mig inte någon helomvändning och jag tänker INTE återuppta mitt "vårdande" av vår relation. OM han är intresserad av att finnas i mitt liv så får han faktiskt intressera sig och ta sin del av ansvaret. Det är inte min uppgift att sköta det för oss båda... Hur mycket jag än gjort det tidigare så har han faktiskt halva ansvaret... 

Som med så många andra relationer. Ibland kan jag tänka att jag kanske inte har några vänner heller eftersom det är så sällan jag träffar dem eller hör av dem...

Det känns som om jag ofta är den som driver saker framåt och bjuder in till saker. Men halva ansvaret att vår relation finns är ändå deras... Men vänjer man sig vid att det alltid är någon som sköter om det där åt en så blir man bekväm och tappar bort sin egen del i det tror jag...

Det är negativa dagen på Facebook idag och det kanske var det som inspirerade mig till detta deppiga negativa inlägg... Skönt ändå att lufta lite tankar här...

Ha en fin fredag alla fina!

 

Hedda

1 juli 2011 15:01

Det är skönt att skriva av sig lite! Synd att det så ofta blir såhär i relationerna inom familjer. Tråkigt att din pappa inte tar ansvar för er realtion. Är pappor särdeles dåliga på det här eller? Jag tycker ofta att män gömmer sig bakom kvinnorna och förväntar sig att de ska sköta allt socialt. Det förlorar de väldigt mycket på själva.
Trevlig helg :)

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

1 juli 2011 21:49

Ja, jag har tagit över "ansvaret" efter min farmor då min mamma helt gav upp.

Men det är slut med det nu...

Trevlig helg på dig med!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...