Rubriken önskad av Annika. (Detta är efter ett litet upprop på läseönskemål här)

Att resa är fantastiskt! Att lämna den grånande vardagen och se sig om i världen är ju så spännande!

Att uppleva andra kulturer, se urgamla byggnadsverk och tänka att "de här stenarna har människor släpat upp för den här backen och lagt ovanpå varandra för hundratals år sen" och sen titta upp mot taket som sträcker sig nästan 100 meter upp i luften...
Det tar andan ur en att stiga in i en stor kyrka med rika utsmyckningar och fantastisk akustik och vara med om en katolsk påskmässa eller bara känna den mänskliga närvaro som ändå finns i de ibland relativt tomma byggnaderna. Att upptäcka nya maträtter, dofter, se märkliga matvaror eller roliga förpackningar. Att höra nya språk och försöka se på kroppsspråk och mimik om mannen där på gatan är upprymd, arg, glad eller förtvivlad - jag kan ju inte förstå vad han säger...

Att gå barfota på en främmande strand och se de turkosgröna vågorna slå in över sanden. Att ligga under en palm och se små ulliga vita moln lätt sväva förbi. Att promenera i starkt uppförslut i 45 minuter på ett kargt berg och sen befinna sig 2500 m upp i luften och stolt blicka ner i molntäcket!

Det är en spännande resa vi har framför oss - en resa som är få förunnat - resan till det barn som ska bli vårt för alltid. Det är sannerligen en drömresa för vi kommer få tillbringa tid i både storstad och på en karibisk ö hoppas jag.
 
Den yttre resan är ännu inte gjord - vi väntar ju fortfarande på att få ett besked om vem vi ska resa till. 
Den inre resan är sen länge påbörjad och den har tagit många kringelikrokar för att hamna på den här stigen vi är på nu. Och det är just om den inre resan jag vill skriva mer om kom jag på...

Den inre resan är ju något jag ofta skriver om. Hur jag snubblat fram på mörka och snåriga stigar helt förblindad av olika känslor - förtvivlan, sorg och ilska. Hur jag vänt och vritt på VARFÖR och inte kunnat förlika mig med ensamheten i det här. Mina vänner och släktingar kan ju aldrig förstå HUR jävligt det här känts...
Det är knappt så jag kan förstå det själv.
För resan ur det där snåriga, såriga, svart och stinknade är ju över. Vänder jag mig om kan jag se det bakom mig.
Snart har just den här inre resan kommit fram till sitt slut och snart ska en ny ta vid. Den kommer ge mig nya lärdomar och nya problem att brottas med och nya oväntade lösningar och handtag och stöttning från oväntat håll. Men det är ju spännande att se var man hamnar tillslut. Vem man blir på resans slut...

Jag återvänder ofta i tankarna till boken jag lånade av en vän för många många år sen. Om människans syfte med sina inre resor. Av de lärdomar man får genom att leva sitt liv på olika sätt. Det man inte lärde sig i detta liv det får man försöka ta om i nästa. Det kan låta som ett flummeri att tro på livet efter döden men jag är fast beslutsam om tron på att man måste ta lärdom och komma till insikt med saker och ting i sitt liv för att kunna gå vidare.

Det jag är mest rädd för när det gäller resande - och då menar jag allt resande - både inre och yttre - är att tappa ork och lust att resa. Att en dag känna sig så trött, försmådd, arg eller ledsen så att man inte orkar eller vill upptäcka nya saker. Att man inte vill upptäcka andra sätt att tänka, utvecklas eller färdas. Jag tror på ett sätt att jag var där vid ett vägskäl förra sensommaren. När allt på jobbet brakade samman. Jag var tvungen att lära mig något för att komma vidare. Att det låg något i att "man kan inte påverka HUR man har det, bara hur man tar det"...

Jag gjorde en uppryckning - bestämde mig för att försöka resa vidare. Att jag uppehållit mig på den här stationen länge nog och att tåget aldrig skulle ta mig vidare på det spåret. Jag var tvungen att finna en annan väg och det gjorde jag. Som andra gånger. Men det är lätt att glömma de där evighetslånga stoppen och att det finns alternativ.

Jag tänker på människor som fastnar på samma sätt som jag hade gjort. Vad behöver de för att komma vidare? En knuff i rätt riktning - men hur?

Här kommer också samtalet in igen. Det goda samtalet. Känslan av att bli lyssnad på. Att jag får ventilera mina tankar, känslor och åsikter. Eller att lyssna på andra - att faktiskt höra vad de säger.  Vad de verkligen säger. Sen gör man ju som man själv vill. PÅ det sätt man själv vill.
Man kan välja att gå sin egen väg - att strunta i omgivningens råd, metoder och vägar till att nå det mål man bestämt sig för att nå. 

  
Jamen då sticker vi! 

På någon blogg någonstans hittade jag ett tips om Maria Wetterstrands sommarprat i P1 och det lyssnade jag på igår. Det var ett synnerligen tänkvärt "prat" och jag kommer att lyssna på det igen - och ta del av hennes tankar kring sina och andras barn och hur man uppmuntrar dem till stordåd. Det talades mycket om den närvaro och den förståelse som saknas i stex skolan där det istället hotas om ordningsbetyg och straff för skolk mm. Det finns nog många som tagit skolk som en väg ut ur en mobbingsituation eller någon annan situation som egentligen skulle kräva en helt annan åtgärd - men där skolan och det klimat som finns i skolan inte uppmuntrar barns tro på vuxna utan tvärtom får misstron att gro med mer problem som följd.

Det är svårt att förklara eller återberätta det - men det var ett tänkvärt prat som jag ska höra igen!

Försov mig på morgonen idag. Maken väckte mig kl 7 och frågade om inte jag skulle gå till jobbet idag... Jag flög upp och började svära - jag kunde inte ens minnas att klockan ringt... 07.15 var jag dock på jobbet eftersom jag bor så nära och vi hade bilen nu så det var bara att rulla ner för backen och rusa in...

Tur var det för chefen kom ganska nyss för att hämta en sak - och nu har han nyss gått... *puh*

Det var något mer jag tänkte på som jag så gärna ville skriva om idag... Men nu står det helt stilla... Det kanske kommer åter!