Känner mig gråtarg - ledsen in i märgen, deppig, trött och less på allt...

och så tänker man på alla de stackars människor i Norge som mist en eller flera anhöriga och så får man dåligt samvete för att man inte ens vet VARFÖR man är på dåligt humör...

Det sitter i sen igår - min märkliga kollega som har semester kommer till jobbet och ställer till det i hjärnan på mig. Jag får ångest när jag ser honom och går undan som en slagen hund. VILL INTE VARA i närheten. Vill inte höra hans grymtningar, frustningar, fnysningar och vill inte se hans ticks, hans små dutteliduttgrejer, hans ritualer och allt han måste göra. Vill bara ha det tyst, vanligt och fridfullt.

Känner hur energin rinner ur mig...

Vaknade idag - känner mig tjock och ful - ska sätta igång med att gjuta lite betong som jag bestämt mig för att göra. går ner i källaren och inser att hela vårt källarförråd har fuktigt golv. Allt som står på golvet är blött och allt som kan suga upp vatten har gjort det.

SÅ - jag röjer ut källarförrådet, lyfter upp, flyttar vår sprillans nya vagn till cykelrummet (den är som tur är inte skadad - men den barnvagnspåse jag har satt på är genomblöt) ställer de tavlor som stått i källaren ovanpå något av plast. Flyttar spjälsängen och känner hur ledsen och arg och sur jag är för att hela huset tar in vatten när det ösregnar. Hur trött jag är på att alltid vara den som fixar och donar och strukturerar upp saker. Okej - maken har inte mycket saker i källaren som han är rädd om. Det är mina minnessaker, mina julprydnader och mitt mitt mitt. Men det stör mig att jag inte får någon bekräftelser på att det är trist när allt blir förstört.

När jag kommer in har maken fikat - själv - och då blir jag ännu mer less och sur och trött på allt.

Smäller i en dörr och går till närmaste café - själv. Sitter där och njuter en kaffe och en bit morotskaka, läser ett par kapitel i min bok. Som handlar om en sprängladdning som tar livet av två små barn i en mellanstor svensk stad. Så hemskt, så aktuellt.

Sen går jag hem och gör mig fin, vi ska nämligen ut ikväll, jag och min fantastiska man! Så nu har jag tjurat färdigt för idag och måste gå ner och ge honom en kyss och lova att allt är bra!

För ganska exakt 3 år sen var jag förtvivlad, ledsen, avundsjuk och kände mig så otroligt nere... Någon i min närhet var gravid. Någon som visste var i allt vi stod och någon som jag inte skulle kunna undvika...

Jag tror jag bad om ursäkt för mina tankar och känslor inför min man och han skrev ett så fint mail till mig...

Puss!

Vi ska inte behöva be om ursäkt för våra känslor eller tankar. Det är ett känsligt ämne och det är viktigt att vi bearbetar det här tillsammans.
Det är fantastiskt att vi kan vara så öppna mot varandra som vi är. Vi talar om när vi tar illa vid oss och det är en styrka som inte alla par besitter. Jag är övertygad om att det är vår öppenhet som hjälper oss i allt det svåra.

Jag tänker att bakslagen har kommit tätt efter varandra. Det finns ingen som bär skuld till det som hänt. Vi har underbara stunder tillsammans och jag har fått gåvan att lära känna världens bästa tjej. När det känns som svårast brukar jag tänkta på allt mysigt och roligt vi haft. Vi har en resa tillsammans att se fram mot. Det kommer ett bröllop om drygt ett år. Jag längtar att få vara där med dig.

Min sorg vill jag beskriva som en saknad och längtan. Att få vara en del i den värld som består av mammor och pappor. Att få stå vid ett café med mitt barn tätt vid mitt ben, att sitta på bussen med mitt barn i knät när hon tittar ut på kossorna, att känna den varma och mjuka kinden när vi sitter tillsammans i soffan. Det är dom stunderna jag vill uppleva.

Sorgen över att vi inte kan få barn på egen hand tror jag har lämnat mig. Tror den förhoppningen flög långt bort i samband med det första beskedet.
Hoppet har funnits och jag vill naturligtvis göra ett försök till. Chansen finns att även vi lyckas och händer inget så kan vi åtminstone säga att vi försökte.
Om vi inte försöker kommer kanske frågan att ständigt gnaga inom oss med ett svar som aldrig kommer att få.

Jag älskar dig när det regnar ute och när solen skiner mot oss. Jag älskar dig när tårarna rinner ner för våra kinder och när skrattet bubblar.

Du är min bästa.

Jag är så lyckligt lottad över att den här fina fina mannen är min och att jag delar hans vardag, hans glädje och hans sorger. Vi är inte helt framme vid vår familj ännu men det är nu inte långt kvar. Vi står tillsammans och hoppas att den dagen snart är här...

Så fruktansvärt att höra om det otroliga hat-dåd som skett i Oslo och på Utöya... Mörkrets makter så nära och så många oskyldiga liv släckta för alltid... Mitt hjärta gråter!