Jag håller på att läsa "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul och kände igen en sak i boken som UMS berättade om när vi sågs vid något tillfälle. Hennes man hade gått en kurs om fostran och det handlade om ordet "duktig"...

Jesper Juul beskriver en situation där mamman varit borta och under tiden har barnet ritat en teckning. När mamma kommer hem rusar barnet fram och visar vad det gjort...

-"titta mamma, jag har ritat till dig!"

-"Vad duktig du är" svara mamman...

Häri lägger mamman ett värde - barnet ger mamman en gåva och har saknat henne och mamman ger barnet en bedömning.

Snart lär sig barnet spelets regler och säger

-"titta mamma, är jag inte duktig?"
Barnets livsperspektiv har plötsligt ändrats från varande till kunnande...

"Det farliga med att älska sina barn med hjälp av beröm och kritik är det som sker i personlighetsutvecklingen på längre sikt. Resultatet blir att vi på så sätt uppfostrar osjälvständiga, 'utifrån' styrda personligheter. Människor som har låg självkänsla och saknar en inre måttstock att handla efter och som därför ibland förslösar stora delar av sin livsengeri på livslånga försök att vara och handla som omgivningen förväntar sig eller blir extremt självupptagna i sin eviga jakt på bekräftelse..."

I min första relation sökte min kille bekräftelse för allt han gjorde hemma. Vare sig det var något jag bett honom om eller något han nån gång gjort helt spontant. Jag vart rätt utled på att han jämt skulle ha "applåder" för helt vanliga sysslor som jag utförde hela tiden...

Min man gör tvärtom väldigt mycket spontant och jag älskar honom för det. Och det känns ibland som att om jag inte ger honom cred för det så kommer det så sakta dö ut och DET vill jag inte!

Därför är vi nog extrema med ordet duktig...

När vi pratade om det här så kom jag på att jag skulle försöka INTE säga duktig hela tiden... men det är duktigt svårt!

Hur ofta säger du till din man, fru, vän, kollega, mamma, pappa, syter eller bror - hur duktigt det gjort något? Finns det något annat sätt att utycka det du egentligen vill säga?
Snyggt jobbat, god mat, skänt med nystädat, tack för att du tog ut soporna, vilket gott kaffe du fixat till!

Det finns säkerligen så många fler exempel!

Det är verkligen supersvårt att inte anväda ordet... och hela jävla samhället är helt genomsyrat av det - det är duktig hit och duktig dit...

Jag har faktiskt i hela mitt liv varit en duktig flicka - klarat mig bra i skolan, flyttat hemifrån tidigt, försörjt mig själv, inga direkta skulder (förrän vi köpte vårt boende och skulle adoptera) alltid fixat jobb, lagat god mat... ja ni fattar. Men det blir ju nån slags bekräftelseknarkande också... Om jag bjuder på middag och gästen inte genast säger "oh vad gott" så blir jag orolig och misstänksam - var det inte bra? Var det inte gott nog, är jag en dålig kock?"
Om jag kände mig säkrare på mig själv och inte önskade bli bedömd i allt jag gör så skulle mitt liv säkerligen vara trivsammare och mindre bekymmersamt...

Vi kämpar för fullt med att INTE säga ordet vid tillfällen där det lika gärna kan sägas något helt annat - något som betyder mer än att "vara duktig"...

Lika bra att träna in det där redan nu - för det är svårt!

Hur tänker du kring det här med att var "duktig"?